Att klaga över mängden utgivna böcker hör till en litteraturkritikers säsongsbetonade plikter - förlaget ellerströms kommenterar på sin hemsida detta dagstidningsgnäll över publiceringsstatistiken: "Det är som att säga att livet är för rikt, att världen har för många okända platser, att människan är en alltför underbar varelse, att språket är för mångskiftande och uttrycksfullt. Det kan aldrig finnas för många böcker."
Det är förstås sant. Och vackert formulerat. Ändå är för mig just antalet publicerade böcker den kanske mest akuta påminnelsen om livets förgänglighet. Varje gång jag får syn på en bok som väcker tanken "Den måste jag läsa!" eller när jag impulsartat köper en roman som stoppas in i bokhyllan i väntan på mindre hektiska tider dyker snart följdfrågan upp: "Och när ska jag hinna läsa den?"
Varpå matematiska beräkningar om antalet böcker jag genomsnittligt plöjer per år i relation till förväntad livslängd börjar snurra i huvudet.
Svaret på ekvationen är att tiden är utmätt.
Livet är ett pussel med för få bitar.
Floden av böcker ställer förstås också frågan om det existentiella valet på sin spets. Eller åtminstone det litterära valet. Om det nu är ett begränsat antal böcker jag har möjlighet att läsa under mitt liv - vilka ska jag då välja? Rimligtvis kommer jag att göra väldigt många felval. Om jag nu på ett år läser, säg, upp till ett par hundra böcker - hur många av dem får jag omvälvande upplevelser av? Hur många av dem kommer jag överhuvudtaget att komma ihåg om tio år?
Visst, när man läser flera böcker i veckan kan inte varje bok vara boken som förändrar ens liv. Men nog kan tanken på också den goda litteraturens flyktighet hålla en vaken om nätterna.
Att befinna sig på bokmässan är att drabbas av dessa frågeställningar i centrifugliknande kompression. På några få dagar ställs man inför ett program som är så späckat att den lilla bråkdel man med folkmasseknuffande språngmarscher mellan seminariesalarna förmår ta del av känns som en futtig droppe i havet.
Den fysiska närvaron av tusen och åter tusen titlar som jag aldrig någonsin kommer att läsa är klubbslagsbedövande. I bokmässebaksmällans kranka blekhet virvlar allt det jag försummade omkring tillsammans med den ständigt växande listan över böcker jag bara måste läsa.
En dag.
Någon gång.
Men - ska man egentligen fästa uppmärksamheten på allt vad man missar eller på det man faktiskt upplever? Den halvtomma bägaren eller den halvfulla?
Just nu läser jag Ioana Pârvalescu och det är ett val jag är mycket nöjd med.