Under pseudonymen Stella Kleve introducerade hon europeisk dekadens i Sverige och skrev om kvinnlig erotik så det ångade. Manliga kritiker kallade henne "vämjelig", tarflig" och "äcklig".
Årtionden senare, med trettiotalet historiska romaner och herrgårdsromaner bakom sig, var hennes roll en annan. Då satt hon som svenska missromanens okrönta drottning, en plats som hon erövrat under eget namn, Mathilda Malling.
Av de två är det Stella Kleve som lever, hävdar Ann Lingebrandt i boken Stella Kleve - Det moderna genombrottets enfant terrible.
Mathilda föddes 1864 på ett skånskt gods. Då hette hon Kruse. Som tonåring skickades hon för farfars pengar till Lyceum för flickor i Stockholm där Selma Lagerlöf samtidigt var seminarist. Efter studentexamen blev hon 1884 den tredje kvinnan som skrev in sig vid Lunds universitet men redan efter en termin reste hon till Schweiz med en syster och sög i sig Europeiskt litterärt avantgarde från ett välförsett bibliotek i Vevey.
Där skrev hon också sin första novell, Ett barn af sin tid, och tog hemvägen över Köpenhamn för att sticka den under näsan på dåtidens tongivande kritiker, Georg Brandes. Han var inte hemma, så i stället uppsökte hon Herman Bang, dekadensförfattare och dandy. Han översatte novellen till danska, gav den namnet Flirtation och fick den publicerad.
Det blev början till stora skrällen. Då hade han och Mathilda enats om hennes pseudonym Stella Kleve.
Namnet kom att bli ett rött skynke inte bara för samhällsbevararna utan också för kvinnorörelsen och i sedlighetsfejden.
Stella anklagade tidens många kvinnoförfattare för att vältra sig i indignationslitteratur, en term som hon skapade, och för att bara tjata om Ibsens tema i Ett dockhem. I boken antyds att hennes beska attityd kan ha bidragit till att förpassa 1880-talets många skrivande kvinnor ut ur litteraturhistorien så att moderna genombrottet i Sverige framstår som en ensidigt manlig affär.
Ann Lingebrandt visar hur den unga, kampglada Stella Kleve med sina texter om kvinnlig erotik vill fästa uppmärksamheten på att kvinnor liksom män har ett förflutet och ett hemligt sensuellt liv som karlarna inte har en aning om.
Läsare och kritiker förmådde inte skilja på Kleves privatperson och hennes diktade gestalter. Men Georg Brandes såg. Bakom 21-åringen som inte ens väjde för mäns sadistiska erotiska fantasier upptäckte han "den oskyldigaste unga flicka".
Ola Hansson och Victoria Benedictsson bildade tillsammans med Stella Kleve och Axel Lundegård en kort period gruppen Det unga Skåne.
Men snart blev den fjorton år äldre Victoria rasande på Stella, skrev om henne som nippertippa och bleksotsförfattare och fruktade uppenbarligen att den yngre kollegan hotade hennes vänskap med de två manliga författarna.
Ola Hansson blev kär i Stella som var hemligt förlovad med den snygge grosshandlare Peter Malling i Köpenhamn, som hon sedan gifte sig och fick barn med. Efter ett tag tog Ola Hansson hämnd genom ett infamt porträtt av Stella i sin novell Gallblomman. Ellen Key tyckte att Stellas man borde slå Hansson på käften, men paret Malling bet ihop.
Det finns dödkött i boken, inte minst raddan av innehållsreferat av Kleve-Mallings texter. Men vad gör det när Ann Lingebrandt porträtterar Stella Kleve så strålande och penetrerar dekadensen med dess blandning av naturalism, symbolism och romantik, dess förkonstling, melankoli och dyrkan av död i skönhet.
Lingebrandt pekar på den räcka av dagdrivande unga män som lider och vänder ut och in på sina själar i 1800-talets litteratur och på hur de är besläktade med Hamlet, Don Quijote och Den unge Werther.
Och så plötsligt dyker det upp en kvinnlig dandy, nämligen Stella Kleves Berta Funcke, huvudperson i hennes första skandalomsusade dekadensroman. Undra på att samtiden fick stora skälvan.