Dags för visionen om en global demokrati

Klimathotet är den senaste versionen av apokalypsen: ett vetenskapligt underbyggt domedagsscenario där änglarna som stöter
i basun ersatts av torra fakta om temperaturstigning, ökenspridning, höjning av havsnivån och härjande orkaner. Ändå oroar vi oss, arma miljösyndare, till vardags mer för krisen i bilindustrin än för koldioxidutsläppen. Behovet av en debatt om växthuseffekten är därför fortsatt akut, även sedan klimatfrågan blivit en del av det allmänna medvetandet. På senare år har naturvetarna fått sällskap av humanistiska forskare i den diskussionen. I våras kom socialpsykologen Harald Welzers alarmerande bok Klimatkrig på svenska. Nu har filosofen Folke Tersman skrivit Tillsammans, en lättillgänglig och innehållsrik debattbok "om hur vi kan rädda vårt klimat". Problemet är att miljontals vardagliga, till synes oskyldiga, val på individnivå - att till exempel ta bilen i stället för bussen till jobbet - sammantagna leder till katastrofala följder. En moral som bedömer en enskild handling enbart efter dess egna faktiska konsekvenser räcker därför inte till, med tanke på hur marginellt varje handling tagen för sig påverkar klimatet. Då är Kants kategoriska imperativ, som bedömer en handling efter vad som skulle hända om alla människor handlade på samma sätt, betydligt klimatsmartare. Men en handlingsprincip som vore bra om alla följde den kan vara skadlig när alla faktiskt inte gör det, och bör då inte tillämpas. Så landar Tersman i ett slags pragmatisk hybrid mellan en etik av kantianskt snitt och en etik som främst intresserar sig för en handlings konsekvenser. De kollektiva dilemman som miljöhoten ställer oss inför kräver politiska svar, och eftersom problemen är världsomspännande måste också lösningarna vara det. Tersman anser att det är hög tid att "damma av visionen om en global demokrati". Ett världsparlament skulle kunna skapa den globala identitet och tillit som krävs för att lösa de gemensamma utmaningarna. Fast kanske vore det ur strikt klimatsynpunkt ännu bättre, kan jag inte låta bli att tänka, om beslutanderätten i mänsklighetens ödesfråga överläts åt ett litet byråd på någon översvämningshotad söderhavsö.