SKÄMS!

Mitt tålamod är slut. Det försvann i takt med Kennedy Igboananikes, Muhammed Rajads och Vasalunds 4-3 på Idrottsparken. Jag har stått ut med mycket genom alla år under IFK Norrköpings öden och äventyr och stundtals försvarat stjärnan till den absolut yttersta gränsen, men den passerades den här kvällen. Om yrkeslivet längs stjärnans väg kan kännas påfrestande och hopplöst vissa stunder så törs jag knappt tänka på hur de trogna, verkliga supportrarna mår över läget våren 2009. Jag lider med er. Spelarna i IFK Norrköping måste ta sitt ansvar, be om ursäkt, se sanningen i tabellen (den ljuger aldrig!) och börja förtjäna den vita tröjan med den blå stjärnan på bröstet. Det får vara slut med bara en massa ord och bortförklaringar. Det är tid för handling om inte det här ska sluta i ett totalt fiasko framåt höstkanten. Jag kommer tappa tron på orden om "revansch" och "vi måste visa vilken klubb vi är" om inte var och en visar hjärta och passion inom en omedelbar framtid. Klockan hade passerat 21.00, när tränaren Göran Bergort försökte se något ljus mitt i all bedrövelse. Han lutade sig lite försiktigt mot upphämtningen från 1-3 till 3-3 och viljan för alla tre poäng, men frågan är hur mycket tröst det var för de två (!) supportrarna kvar på ståplats? De gömde ansiktet i sina händer och verkade inte ens orka lämna arenan. IFK Norrköpings kris är djup. Att den trassliga ekonomin håller på att skaka sönder hela bygget vid Idrottsparken gör ju inte saken ett dugg lättare av den sämsta starten på en säsong på mycket, mycket länge... Tre poäng av totalt 18 möjliga är plågsamt svagt för en bottenlös förening vid namn IFK Norrköping. På måndag ska IFK Norrköping till Kopparvallen i Åtvidaberg. Jag behöver knappt påpeka vikten av det derbyt. Magnus Samuelsson stod vid sidlinjen och väntade på att få hoppa in i samma ögonblick Vasalund lekte bort ett vilset hemmaförsvar, som uppträdde mer virrigt, stirrigt och oroligt än köpsugna människor på rean i Ullared. Den första kvarten i andra halvlek, när Vasalund valsade genom backlinjen och gick från 1-0 till 1-3 på tavlan var... Jag vet inte. Jag hittar inte ord för uppträdandet. Göran Bergort och kollegan Stefan Hellberg på bänken har en del att jobba med den närmaste tiden för att få spelarna att inse den allvarliga situationen. De två måste få fortsätta sin tänkta plan, men bara spelarna lyssnar och visar viljan för det. "Sama" och Marcin Burkhardt kommer undan den värsta stormen i kvällen, där sms och mejl duggar tätt i takt med debattens höga vågor på nätet. Det är en sorg i Norrköping. Att IFK Norrköping lyckades hämta hem något av den situation man själv satt sig i - mycket tack vare "Sama" järnvilja och glöd - för att åka dit i den 93:e minuten är bara ett tidens tecken med de mörka molnen. Två insläppta mål på sen, sen övertid två matcher i rad är inte bara blåsningar på poäng utan också en käftsmäll rakt över det redan sargade självförtroendet.

SKÄMS!

De här raderna i krönikan kan vara skadliga. Det är bara en varning i all välmening. Det får f-n vara nog nu.