"Vem vill anställa den som bara kan arbeta fem procent?"
Rättviseprincipen har skruvats från att vi måste ha råd med samhällets svaga mot att de innebär en för stor börda för dem som betalar.
Malin Junestav, forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.
Foto:
– Beslutsfattarna tittar mer och mer på hur folk ska kunna aktiveras, säger hon och förklarar att den tanken har hängt med genom samhällsekonomiska toppar och dalar sedan 1990-talets början.
– Jag skulle säga att vi befinner oss i ”ett smygande paradigmskifte” gällande synen på samhällets svaga.
Flera forskare ser en samhällstrend som innebär att det successivt har blivit svårare att få ersättningar utan motprestation.
– Det gäller inte bara för Sverige. Hela västvärlden har börjat ändra inställning till vilket ansvar staten ska ha för individen, säger Malin Junestav.
Svagare ansvar
I Sverige började politikerna prata om behovet av en sjukförsäkring redan under mellankrigstiden. 1941 kom den första statliga sjukförsäkringen och 1955 utökades den så att ersättningens storlek styrdes av hur stor den förlorade inkomsten var.
– Beslutsfattarna byggde upp en syn som innebar att staten skulle ta ett ökat ansvar för den enskildes välfärd, säger Malin Junestav och förklarar att det sättet att tänka fortsatte under hela efterkrigstiden och fram till den ekonomiska krisens början under det tidiga 1990-talet.
Bredvid den utvecklingen har den enskildes ansvar för sin egen ekonomiska försörjning betonats allt starkare medan samhällets ansvar har försvagats.
Kringgå regler
Malin Junestav tycker att dagens ideologiska strömningar påminner mer om den socialförsäkring som var rådande på 1950-talet.
– Den nuvarande regeringens rehabiliteringskedja har tydlig fokus på att den enskilde ska ta eget ansvar. Samtidigt pågår andra parallella fokus. Exempelvis inom vården, där man pratar om att det inte är bra när läkaren sjukskriver så länge att patienten hamnar i passivitet.
En aktör som nutida forskning inte tittat så mycket på är arbetsgivaren. Malin Junestav förklarar att det uppstår problem när civilrätt, arbetsrätt och socialförsäkringssystemets regleringar krockar med varandra.
– Trots att arbetsgivaren har ett ansvar för att hjälpa den sjukskrivne finns det inga straff. Därför blir det väldigt svårt att komma åt en arbetsgivare som väljer att inte göra någonting. Det finns många sätt att kringgå reglerna, säger hon.
Svarte Petterspel
Att sjukdom inte är en saklig grund för uppsägning kan i sin tur bli problematiskt för arbetsgivaren. Det kan leda till att den som inte kan återgå till sitt jobb får bli tjänstledig trots sin sjukdom.
– Forskning som tittar på vilka konsekvenser de nya sjukförsäkringsreglerna får i andra delar av socialförsäkringen visar hur arbetsrätten, försäkringskassans bedömare och arbetsgivaren hamnar i ett Svarte Petterspel där ingen vill ta ansvar för den som inte anses tillhöra systemet.
Men såväl regeringen som oppositionen säger ju att vi inte får låta arbetsmarknaden styra sjukförsäkringen.
– Jo, men i praktiken är det ofrånkomligt. Det begrepp som är centralt nu är ”arbetsförmåga”. Det handlar inte om ifall du är frisk eller sjuk utan om hur mycket du kan arbeta.
Malin Junestav förklarar att det blir svårt att dra en gräns mellan arbetsmarknaden och sjukförsäkringen när man tänker på vem det är som definierar individens arbetsförmåga.
– Har du fem procents arbetsförmåga, ja då ska du stå till arbetsmarknadens förfogande i motsvarande utsträckning. Det är en fin och ren tanke. Men det kan aldrig bli så i verkligheten, för vem vill anställa den som bara kan arbeta fem procent?
Stress och utbrändhet
Malin Junestav säger att det under de tunga arbetsskadornas tid var ganska lätt att visa att en person var arbetsoförmögen.
– Det sker en utveckling i takt med att samhället förändras. Om folk var sjukskrivna förr så hade de brutit ryggen eller fått
i sig ämnen som var giftiga. Nu när vi inte jobbar med kroppsarbete i samma utsträckning är symtomen mer diffusa, som stress och utbrändhet.
– Man har skruvat rättviseprincipen åt att de sjukskrivna som inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden innebär en för stor börda för dem som betalar i systemet.
Tar i med hårdhandskar
Arbetarklassens projekt under 1920- och 30-talen drevs för att det fanns ett behov av ekonomisk trygghet.
– Det håller på och monteras ned nu menar jag och andra forskare som tittar på de här frågorna. Det har skett en samhällsförändring där inte socialförsäkringssystemet har hängt med. Så nu tar man i stället i med hårdhandskarna.
Så jobbar vi med nyheter