Laleh bjöd på euforiskt svävande lekfullt

I tider då melodifestivalen drar fram som en ångvält över Sverige är det skönt med artister som Laleh, som vägrar att bjuda ut sig utan att bjuda in sin publik. Hon jagar ingens godkännande, och i hennes värld finns inga gränser och genrer. Allt är musik, kort och gott, och hon själv är den röda tråden i musiken. Och hon lyckas fullt ut.
Spelningen inleds med Simon says, och det blir som en perfekt grundton för hela setet. Den är varken stor eller liten, glad eller ledsen. Därifrån bär det av mot både lugna dalar som till exempel nya Lär mig om och Mamma, och höga toppar som allvarliga Nation och fantastiska Snö. Det behövs inte någon symfoniorkester för att den ska låta stor om man säger så.
Låten Bjurö klubb måste också nämnas. Den är både euforiskt svävande och lekfullt jordnära på samma gång. Det låter kanske väldigt motsägelsefullt, men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva den. Och den beskrivningen skulle nog passa in på hela kvällen faktiskt. Och på Laleh själv. Hon får fem spårvagnar. Hon är sig själv från tånaglarna ut i fingerspetsarna. Men spelningens helhet får en fyra. För det känns som att det finns mer.

Laleh bjöd på euforiskt svävande lekfullt

Det blev allt från reggaetakter till trubadurtoner när Laleh intog Borgen i lördags. Hon bjöd på sig själv helt enkelt. Och då finns det inga gränser.