Ingen rädder för vargen här

Det är här Hela helgen tar rygg på Marcus Eldh
i en expedition över land och sjö för att, förhoppningsvis, få en skymt av detta skygga och mytomspunna rovdjur. Marcus Eldh, som driver Kolarbyn utanför Skinnskatteberg och arrangerar vargvandring, älgsafari och lospaning, ger oss dock inte mycket hopp till någon öga-mot-öga-upplevelse. - En enda gång har jag sett varg ordentligt, säger han. Det är egentligen jättesällan med tanke på hur ofta jag är ute i skogen. Men det här är ett perfekt revir för vargen. Gott om vilt och få människor. Reviret innehåller fem vargar. Eller om det bara är fyra? Några spår efter tiken i flocken har inte setts sedan i våras och sedan hon födde tre valpar någon gång i april-maj i fjol är hennes öde okänt. Kanske är hon död. - Vi vet bara att hon är, eller var, gammal och skadad, säger Marcus Eldh. Hon hade en sändare på sig också men den har uppenbarligen slutat fungera. Hanen och de tre valparna är desto mer aktiva och rörliga inom reviret. Deras spår syns på sjöisar, på skogsbilvägar och på hyggen. Marcus Eldh ser färska spår varje gång han är ute och har noterat att vargflocken passerar över en viss sjö åtminstone en gång per dygn. Frågan är bara när på dygnet. Han hukar och spanar flera gånger
i veckan, utan att ha lyckats göra några observationer. - Ett par franska turister jag hade på besök härom veckan såg två av vargarna riktigt tydligt på en annan sjö här intill, säger han. Typiskt. Den gången tackade jag nej till att följa med. Mäktig känsla
Vi går ut på den snötäckta sjöisen. Isen är drygt tio centimeter tjock och det är uppenbart att vargen korsar sjön på alla ledder med jämna mellanrum. Det är gott om spår. En del äldre och vissa alldeles färska. Stora och imponerande spår som får pulsen att rusa fritt. Vargen är Sveriges mest mytomspunna, omdebatterade och fruktade rovdjur och att vara i dess omedelbara närhet är en isande mäktig känsla. Marcus Eldh pekar på ett av spåren. - Från en framfot, säger han. De är större än bakfötterna. Man ser att det är ett vargspår. De mellersta tårna är lika långa. Men det skulle kunna vara spåret av en hund också. Det är praktiskt taget omöjligt att skilja spåren från en varg och en stor hund åt. Fast det här är varg. Det är jag säker på. Ett av de färska spåren styr in mot land, in mot det otillgängliga skogsområde där flocken har sin samlingsplats. Vi följer spåren och är snart inne i ett frostnupet skogslandskap där snön ligger decimeterdjup och där tystnaden överväldigar oss. Hela vägen in i samlingsplatsen vill dock inte Marcus Eldh leda sina besökare. Vi ser inte vargen. Ser vargen oss? I dag finns det uppskattningsvis 240 vargar
i Sverige. Alla härstammar från tre invandrande individer som kom till Värmland på 1980-talet. Inget annat rovdjur är lika väl kartlagt i Sverige som vargen och nu när målet på 200 vargar
i landet är uppnått väntar alla - jägare, rovdjursexperter, viltvårdare, naturvårdshandläggare och andra - på nya direktiv från regeringshåll. Ska vargstammen tillåtas växa ytterligare? Om en vecka ska Naturvårdsverkets underlag i frågan ligga färdigt. Orkar inte argumentera
- Jag blir ofta konfronterad av gäster på mina guidade turer, säger Marcus Eldh. Är jag för eller emot vargen? Jag orkar inte argumentera för det ena eller det andra längre. Jag försöker visa det som jag tycker är intressant i den svenska skogen. Det är allt. Det är min uppgift. Mitt i vargreviret ligger Grimsö viltforskningsstation där Jens Karlsson, en av Sveriges främsta vargexperter, möter oss. Han berättar om den enda vargen med anknytning till Östergötland, en ung hane som går in och ut över Sörmlandsgränsen men som mest gör sporadiska besök på östgötasidan. - Den angrep ett antal får på sörmlandssidan
i somras och nu har vi fått en ansökan om skyddsjakt på den, säger Jens Karlsson. Förmodligen kommer vi att rekommendera avslag. Vi bedömer den som en normalvarg som bara gjort ett enda angrepp. Vore det en problemvarg vore det en annan sak. Den här är dock inte mer benägen att angripa tamdjur än andra vargar. NT skrev om vargen i mitten av december i fjol när den fällde ett kronvilt i Skinnarbo i Kolmården. Var inte rädd - ha respekt
Jens Karlsson har mer erfarenhet av vargar än de flesta av oss och säger att det knappast är ett rovdjur vi behöver frukta för egen del. - Var inte rädd, men ha respekt, manar han. Det är ett stort rovdjur som lätt kan bita ihjäl en människa. Det är framför allt vid tre tillfällen vargen är särskilt farlig för människan. Om den har rabies, om det helt saknas bytesdjur där den lever eller om det är en varg som blivit såpass van vid människor att den ger sig in i bebyggelse och där plötsligt känner sig trängd av någon anledning. Senaste gången en människa dog i Sverige på grund av en vargattack var 1821. Åter till storskogen. Vid en bortglömd skogsmaskinväg upptäcker Marcus Eldh ett nytt vargspår som förefaller färskt i snön. Pierre Ahlgren, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Västmanland, ansluter och tillsammans trampar vi in på den lilla vägen, pulsande i djupa maskinspår. - Någon varggaranti ger jag aldrig på mina turer, säger Marcus Eldh. Jag brukar säga till mina gäster att inte lägga för mycket krut på att bara vilja se vargen. Då kan det bli en tråkig tur. Jag brukar yla efter vargen också och hoppas på svar. Ibland svarar den och bara det är en häftig känsla att inse att vargen står där bara hundra meter längre bort och ylar åt oss. - Däremot har jag älggaranti på de turerna.
I somras såg vi i snitt tolv älgar per kväll. Efter en stunds vandring når vi ett kalhygge. Fler spår syns i snön. Även från människa. - Då är det här säkert en hund, säger Pierre Ahlgren och pekar i snön. En bit längre bort hittar han andra spår. Troligen varg. Han mäter dem och sticker stålmåttbandet djupt ner i snön. Knappt nio centimeter. Ovanligt litet. Skär genom tystnaden
Under tiden ställer sig Marcus Eldh på en liten bergknalle och formar händerna till en tratt framför munnen. Hans ylande skär genom tystnaden, ett långdraget och klagande läte i olika tonlägen. När luften tar slut i hans lungor och tystnaden tar vid är det bara att vänta. - De svarar sällan direkt, säger han. Ibland kan det dröja 30 sekunder. Ibland en kvart. Vi väntar. Vi väntar. Och väntar. Och väntar. Det enda som möter oss är den kompakta tystnaden medan eftermiddagsskymningen hastigt smyger på oss över hygget och gör vargmarkerna än mer kittlande varglika. Åtminstone en varg har nyligen gått här. Var är den nu? Tittar den på oss från sitt gömsle? Vi vänder tillbaka och under vandringen berättar Marcus Eldh att vinterns återstående vargvandringar i princip är fullbokade. Vargen lockar likaväl som den kan skrämma. - Den här formen av rovdjursturism kan vara bra, menar Pierre Ahlgren. Förhoppningsvis visar den en annan, en mer positiv, sida av vargen och bidrar till att människans relation till vargen blir bättre. En lång dags sökande efter vargen är över. Utan att vi har fått se vargen. Men det gör mindre. Det räcker med att veta att den finns där inne
i skogen.

Ingen rädder för vargen här

Uttersberg är ett förhållandevis litet vargrevir i de vidsträckta skogarna där Närke, Dalarna och Västmanland möts. Bara 3,5 kvadratmil stort.