Hungrig som en varg
Vargen är ond och läskig. I alla fall i sagornas värld. Rödluvan blir uppäten av den glupska vargen, som tydligen inte är mätt trots att han först har satt i sig flickans mormor.
i ett kapitel väcker ändå fasa och skräck.Tidigare fanns vargen i hela Sverige. Den slutsatsen kan man dra av de gamla landskapslagarna, som innehåller lagparagrafer om dessa rovdjur. Den rädsla folk kände gjorde att vargen fick en rad noanamn, som gråben eller tasse. För att inte locka vargen till sig när man talade om den använde man dessa namn i stället för det rätta namnet, som ursprungligen var ulv. Ordet varg, som egentligen betyder "våldsverkare", är från början ett sådant noanamn.Trög folkopinion
I mitten av 1600-talet infördes skottpengar på vargen. Den som sköt en varg fick alltså betalt för detta. Så var det fram till den 31 december 1965. Dagen därpå var vargen fridlyst. Längre tid tog det inte att vända blad
i lagboken, men folkopinionen svängde inte lika snabbt. De senaste decennierna har vargens vara eller inte vara i Sverige varit en het debattfråga som upptagit många spaltmeter på tidningarnas insändarsidor.Det finns många dimensioner i vargfrågan. Det påpekar Göran Ericsson, som är professor vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Bland annat finns det en stark symbolisk dimension som man inte kan bortse från.- Vargen är inte bara varg; den representerar också centralmakten eller den som bestämmer, säger Göran Ericsson.Vargen uppträder ofta i glesbygd som redan har en rad problem: avfolkning, arbetslöshet, brist på tillgänglig sjukvård.- Då blir vargen "ytterligare en sak som centralmakten ska tvinga på oss".För att tala management-svenska handlar det helt enkelt om vem som äger frågan. Som det ser ut i dag är det staten i form av Naturvårdsverket. På länsnivå har man inte lika mycket att säga till om, men i alla län med varg finns rådgivande organ. Dessutom kan länsstyrelsen fatta beslut om skyddsjakt på någon enstaka varg.Ja - men inte på min bakgård
En stor attitydundersökning som gjordes av Skogsmästarskolan 1976 visade att de flesta var positiva till vargstammen i Sverige. Men, påpekar Göran Ericsson, svaren byggde på att många inte trodde att vargen skulle dyka upp just i deras område.- Det finns alltså ett starkt generellt stöd för att vargen ska finnas i Sverige, men inte "på min bakgård". Där rovdjuren återkommer, som
i Värmland på 1980-talet, blir folk mindre positiva - och i en del fall negativa. I vissa områden är uppemot halva befolkningen negativa.Å andra visade en undersökning som gjordes av Naturvårdsverket 1998 att 90 procent av tamdjursägarna i vargområden kunde acceptera varg i närheten av där de bodde, jämfört med 40 procent av tamdjursägarna i hela landet. - Det visade sig i efterhand att de tamdjursägarna i vargområden hade fått hjälp av länsstyrelsen att skydda sig mot vargen, bland annat hade de fått bidrag till stängsel, säger Göran Ericsson.
Så jobbar vi med nyheter