Föreställningens form är skarp, skådespelarna är hårt regisserade, de pekar tydligt, hela armen, hela handen, stora kliv, öppna famnar. Tydligt kroppsspråk. Ett gediget regiarbete av Jenny Andreasson som inte har lämnat någon detalj åt slumpen. Och så denna scenografi som är som ett spel i sig, väl anpassat naturligtvis, men som en konstnärlig parallellhandling, ett bildspel.
Det är så vackert, så fint och så skickligt.
För det första för att den här sortens något stiliserade spel med den trots sin ungdom drivna Monica Wilderoth i huvudrollen, gör att den täta texten kommer oss närmare. Texten får kött och liv. Det är som vi anat, hon som är sjuk, enligt maken som fått henne instoppad på institution, är kanske den mest friska, i alla fall undrar man vem som kan kallas mentalt sjuk eller frisk. Men den här Harriet gör inte alltid så som vi har kommit överens om att man ska göra. Hon menar att de spelregler som vi bestämt ska gälla när människor möts, mest består av masker och, inte minst, uttrycker rädsla. Vi ordnar och katalogiserar och utreder och utreder igen och när så någon bara handlar av hjärtats lust eller av hjärtat medkänsla så ifrågasätts den personen, ibland med förödande konsekvenser.
Får vi vara de vi är eller tvingas vi vara de vi lär oss vara?
Men tro nu inte att det är en svartvit, enkel eller ens särskilt feministisk historia vi får i oss från det tidiga 30-talet när Syskonbädd kom ut för första gången. Det finns vilsenhet och oro och längtan även hos den mest värdeberäknande poet. Och det finns en medresenär till havet, en man som bär på ungefär samma plåga, det finns en målare, också han man, som växlar från aggressivitet till kärlek när han så överraskande möter den här levande kvinnan, en själsfrände.
Personerna och relationerna betonas i kostymernas ljus och skuggor, de är tudelade. De finns i den här minimalistiska men starkt bärande scenografin, en kongenial uppvisning av Marika Feinsilber. Hon låter till exempel rollen som Den gode guden bli ett milt blickande rörligt foto, fint spel där av Annette Stenson Fjordefalk som liksom fler andra har dubbla roller.
Monica Wilderoths Harriet flyr, från institutionen, till friheten, till havet. Willy Boholms sjuke man, ännu i pyjamas under rocken, gör samma resa, han måste ju ha luft, massor av luft, visst förstår vi honom och hör ju också lyckan i hans röst när han blir fri.
Vi har värdinnan som är livrädd för sin närings rykte, vi har Harriets make, Patrik Voight som är som passare och linjal tillsammans, vi har poeten, David Rangborg, han som lockar med kärlek men inte vet vad han talar om. Nänä, han lurar varken sin käresta eller oss i publiken, som han talar inte kärleken. "Vi", säger Harriet, "kan aldrig ha ett nu tillsammans." Så insiktsfullt! Man förstår allt.
Känslan man bär med sig ut i svarta oktoberkvällen är att så här är teater nödvändig. Här talas allvar, med humor, men i ett ämne som är evigt, Hur vi ska leva, hur vi ska hitta oss själva och varandra i en värld som vill beskära våra möjligheter. Å en så bra pjäs! Å så starkt och tydligt den ges oss!