Kent blickar tillbaka innan sin time-out

Klockan är halv fem på eftermiddagen när Kents basist Martin Sköld punktligt ringer mig. Han är på ett hotell i Göteborg och har inte lämnat rummet än. Tanken slår mig att det var samma sak när jag pratade med Kents extremt morgontrötta trummis Markus Mustonen. Det är nog ingen musiker-klyscha att sova fram på eftermiddagen, tänker jag smått avundsjukt. - Vi spelade i går så jag är lite seg, säger han med en ändå förvånansvärt pigg stämma. För att turnera är inte speciellt jobbigt egentligen, tycker han. - Folk gör ju allt åt oss. Vi fyller ingen som helst funktion förrän vi står på scenen. Vi är bara i vägen. Varmt om hjärtat
När Kent var här i våras spelade de inomhus i Himmelstalundshallen, och under turnén 2005 var de i gigantiska tält. Allt för att få till ljuset ordentligt, det visuella är väldigt viktigt för dem. - Men det bästa är nog att spela utomhus en fin sommarkväll och det mörknar mer och mer under spelningen. Konserten i Norrköping är den sista i Sverige. Dagen efter har de en spelning i Finland. Sedan dröjer det länge innan vi ser Kent. - Vi ska vara lediga, skriva nya låtar och spela in album. Så det tar några år innan vi syns igen. Vet du något om det kommande albumet? - Nej, inte mer än att det inte kommer att bli som det förra. Men vi pratar en del om det. En del spår från albumet Tillbaka till samtiden remixades för att passa dansgolvet. Det är något som Martin tycker är viktigt. - Ja, dansmusiken har alltid legat oss varmt om hjärtat. Det har påverkat oss i det långa loppet. I början hade vi nog ett mer klantigt sound. Men man är ju en annan människa i dag, och det speglas i musiken. Hårda kritiker
Alla i bandet jobbar med egna idéer på eget håll. När det är dags att träffas och beställa studiotid kokar de ned allt. Och det finns inga hårdare kritiker än de själva, berättar han. - Finns ingen som kan såga det vi gör så hårt som vi själva. Så håller vi på tills det inte finns något att gnälla över. När håret står på armarna och känslan finns där är vi nöjda. Martin har alltid varit med och skrivit musik och inte "bara" spelat. Och det har blivit mer på senare tid. - Jag har insett att det här är mitt jobb, har liksom förstått det nu. För ända sedan jag började med musik får man höra "det är ju kul att du spelar i band och så, men vad gör du på riktigt?". Det är lätt att gå på den grejen själv, "ja vad gör jag egentligen?". Så hur tycker du musikklimatet ser ut i Sverige? - Ääööö... det får du nog fråga dina journalistkollegor, jag vet inte. Men klimatet känns väl sunt så tillvida att det finns en massa bra musik. Jag önskar bara att man kunde finansiera det på ett vettigt sätt. Musiker måste jobba i Konsum för att överleva. Det är synd att folk ska missa en massa bra musik, men vill man inte betala för skivor, så... Han fortsätter. - Det är fult att ta betalt för sin musik. Jag ska vara nöjd med min bas på magen, ha blommiga kalsonger och vara glad över att få spela över huvud-
taget. Spelar ny låt
Deras låtlista ändras en del, även inom samma turné. En konsert i Göteborg kan skilja sig en del från Norrköping. - Förra turnén var koncentrerad på Tillbaka till samtiden. Vi har bytt ut en massa låtar och kör mycket tidigt material, bland annat Stenbrott, Blåjeans och Ingen kommer att tro dig från första albumet. Ni måste spela Celsius från Isola. - Haha, vi har faktiskt plockat upp den igen. Och den ska in i spelschemat, tycker du? Ja, den är ju bra. Då får jag lobba för det inför Norrköping, då...! Martin berättar att 747 mer eller mindre utgör ryggraden live, och på senare tid har det blivit kutym att avsluta med Mannen i den vita hatten. - Den går bara att ha som avslutningslåt, skulle inte funka mitt i. Den är för majestätisk, så låten efter skulle inte bli bra. De spelar en ny låt också. Håll ditt huvud högt skrevs i våras och finns inte med på någon skiva. - Den är en rookie och ska tas med en nypa salt. Martin berättar att de egentligen kan spela alla låtar från alla album, mer eller mindre i allafall. - Vi skulle kunna ha en önskeliste-spelning och nästan klara av det. Så mycket har vi repat. - Det är väldigt roligt, jag upptäcker gamla låtar jag totalt glömt att vi spelat in. Flera avhopp
2006 hoppade gitarristen Harri Mänty av, precis när bandet var i planeringsstadiet av Tillbaka till samtiden. - Det var inget dramatiskt. Vi kände under arbetet med Du & jag döden att det inte stod riktigt rätt till. Hur då? - Ja... det går inte att ta på, det märktes bara. Han hade ingen feeling längre. Vi berörde det då och då, men inte på djupet. - Han hade nog svårt att tala om det. Harri var lojal och ville bandets bästa. Tänker inte efter
Men i längden höll det inte. Harri berättade att han inte ville mer. En "aha"-känsla spreds i bandet, berättar Martin. Det var lättande för alla parter. Men det är inte första gången en gitarrist slutar. 1996 ersatte Harri Martin Roos som hade hoppat av. Men nu har de inte tagit in någon ersättare. - Tanken är nog att Kent ska vara ett fyrmannaband och inget annat. - Men jag saknar honom. Fast vi träffas i bland, så det är lugnt. Jag har en kompis i USA som tycker ni är skitbra. Varför tror du en 35-åring i Los Angeles som inte kan ett ord svenska gillar er? - Ja du, det var en bra fråga... Jag vet inte.... vi är ju inte så speciella. Men det är väl det gamla vanliga, att musik förmedlar känslor. Vi gör bara, tänker inte efter. Vi har en del i Tyskland som gillar oss. Och i norra Finland. De förstår inte ett dyft av vad vi sjunger. - Men jag blir väldigt glad av att höra sånt där.

Kent blickar tillbaka innan sin time-out

Kents spelning i Norrköping är den sista konserten i Sverige på länge. Sedan väntar år av vila, skrivande och studioarbete.