I fem år följde socialantropologen och doktoranden Sabine Gruber lärare och elever på ett högstadium i en småstadskommun, där 30 procent av eleverna hade något annat modersmål än svenska.
Likheter och olikheter i skolan är den röda tråden i avhandlingen Skolan gör skillnad - Etnicitet och institutionell praktik.
Med i klassrummet
Fältstudierna utspelar sig i matsalen, under lektionstimmar, på temadagar och i personalrummet, där lärarna vädrar luften om sina elever.
Hur visar sig skillnader i kön, kulturell tillhörighet, språkbakgrund och hudfärg i en vanlig grundskola? Och behandlar lärare sina ”svenska medelklassungar” och ”invandrarbarn” väsentligt olika?
Ja, antyder Gruber, som menar att det finns starka idéer om skillnader mellan elever, och att skolan leds av en svensk medelklassnorm.
Gruppuppdelning
Vid den ena sidan rummet finns de osynliga, normala eleverna.
Vid den andra sidan står hotet, de besvärliga som utgör skillnaden: invandrarkillarna. Men uppdelningen är mer komplex än så.
– De invandrare som gjorde bra ifrån sig i skolan ansågs som invandrare bara ibland, medan de mer stökiga stämplades annorlunda av klasskamrater och lärare. Ett dåligt studieresultat förklaras för en ”svensk” att det beror på individen själv, medan invandrareleven fråntas sitt personliga ansvar och föses in i ett kollektivt fack, säger Sabine Gruber.
Temadagar
Ett annat exempel är de temadagar i multikultur som skolan anordnar. Där krockar två olika perspektiv. Den gestaltande kulturen som dans, mat och musik får symbolisera mötet, medan en mer värdegrundad kulturförankring, som varför människor ber på olika sätt, är frånvarande. Lärarna planerar ”såsom de alltid brukar”, och den mer dolda kulturyttringen prioriteras bort.
– I skolan speglas samhället i övrigt. Med studien önskar jag att man funderar över lärarutbildningens innehåll, och uppmärksammar varför dessa olikheter fortsätter accepteras i samhället.