Vrinnevilistan på kollisionskurs
Alliansen är svag och otydlig. Det är grundorsaken till landstingets stora ekonomiska problem. Kritiken kommer från den innersta politiska ledningen när Vrinnevilistans Helen Andersson-Molina ska sammanfatta en mandatperiod som snart nått halvtid.
Foto:
Smekmånaden för Vrinnevilistan tog snabbt slut. Den bistra verkligheten, inte minst ekonomiskt, gjorde sig snart påmind. Den borgerliga alliansens och Vrinnevilistans envisa strategi om att låta verksamheterna själva hantera hur de skulle sköta sin ekonomi fick snart kritik. Inte minst sedan det stod klart att underskottet skenade. I dag har landstinget ett underskott på 328 miljoner kronor för hälso- och sjukvården. Det är mer än 2003 när socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet under Paul Håkanssons ledning inledde den hårdföra ekonomiska saneringen som det blivande Vrinnevilistan sedan så högljutt kritiserade. Inte friktionsfritt
Under samtalet med Helen Andersson-Molina förstår man snart att samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna och Vrinnevilistan knappast är friktionsfritt. Om nu någon trott det. - Alliansen är svag, säger hon frankt. Ni är ju en del av alliansen, eller hur? - Vi samarbetar men vi är fem partier som vill olika saker. För mig är vård inte partipolitik och ska aldrig vara det. Varför har vi fortfarande för få vårdplatser på Vrinnevi? Varför har vi ingen geriatrik när vi har fler äldre i Norrköping och östra länsdelen? Varför kan vi inte fixa det? Ja, varför? Ni är det näst största partiet i hela fullmäktige. - Vrinnevilistan blir lite gisslan. Vi får inte riktigt gehör för våra åsikter. Alla andra inom politiken har jobbat tillsammans i många, många år. Vi har inte den organisationen och partipolitiska drivkraften eftersom vi tycker vården är allmänpolitik. Saker beslutas sedan görs inget. Som exempel nämner Helen Andersson-Molina turerna kring förre landstingsdirektören Åke Rosandhers avgång. En obefläckad landstingsdirektör var en tidig diskussion mellan alliansen och Vrinnevilistan. - Han var en symbol och alltför intimt förknippad med det gamla styret. Vi tog upp det direkt efter valet i september men ingenting hände. Sedan sköttes det inte särskilt snyggt. Det tog drygt ett halvår innan Åke Rosandher fick lämna sin post. Vet vad vården behöver
- Det är klart att det måste finnas en tröghet i det demokratiska systemet men en del saker måste också göras snabbt. Någon gång måste man sätta ner foten och fatta beslut. Har ni inget ansvar för situationen som är nu? - Jo, absolut men samtidigt spelar det ingen roll om målvakten är i världsklass om de övriga i laget aldrig sett en boll förut. Vrinnevilistan vet vad vården behöver. Det var därför folk röstade på oss. Vi behöver en bättre lagkänsla, alla måste veta sin roll inom majoriteten och vad som behöver göras. Så är det inte i dag. - Naturligtvis kunde vi ha gjort saker annorlunda. Vi borde kanske ha varit tydligare när det gäller i vilken ordning saker skulle göras. Vi har kanske haft för stor respekt för politiken och inte fått tillräckligt med respekt för att vi kan vården. Men är det inte så att underskottet visar att verksamheterna inte klarar att ta det ekonomiska ansvaret själva? - Frågan är varför de inte gör det. Är det för att de inte vill eller för att de inte tror det är allvar? Det blir lite som viskleken, det är för otydligt. Budskapet förändras på vägen. Det är för långt mellan beslutsfattare och utförare - Sedan kan det också vara så att en del verksamheter är underfinansierade. Andra har alltid dragit över och aldrig straffats för det. Uppenbarligen har de inte hört att det är allvar i alla fall. Ska ni lämna alliansen? - Bra fråga men samtidigt måste man fråga sig hur skulle vi gå vidare i så fall. Vad skulle vi uppnå med att lämna alliansen och är det verkligen rätt val för vården? Men visst är det svårt att samarbeta. Har tiden ni suttit vid makten ökat din förståelse för hur den tidigare majoriteten agerade? - Nej aldrig. Det är klart att jag kan ha förståelse för att de ville förändra vården för det behövs men sättet de gjorde det på har jag ingen som helst förståelse för. Trots den fräna kritiken menar Helen Andersson-Molina att Vrinnevilistan och den borgerliga alliansen trots allt gjort en hel del. Vrinnevisjukhuset är ett fullvärdigt akutsjukhus igen, ortopedin i Norrköping är i stort sett återupprättad. På ett personligt plan slits hon mellan sina båda roller. Hon jobbar mitt i den verksamhet hon politiskt beslutar över. Dubbla stolar
- Det är förstås jättesvårt. Jag sitter på dubbla stolar och det går inte att komma ifrån. Många patienter känner igen mig och jag måste förstås lyssna på dem. Det är omöjligt att separera rollerna. Jag är hela tiden lite av båda. - Jag funderar på att lämna politiken varje dag. Samtidigt är ansvaret mot dem som röstade på Vrinnevilistan extremt stort. Vi måste ta det på extremt stort allvar. Jag gör det bästa jag kan men hade det inte funnits någon tredje part hade jag slutat för länge sedan. Vrinnevilistans partistämma har redan tagit beslutet om att ställa upp även i nästa landstingsval. Helen Andersson-Molina står bakom beslutet men kommer själv inte att vara med då. En mandatperiod får räcka. - Som politiker har man en bäst före tid. Det kan vara lagom att sluta då. Då är det ungefär sju år sedan allt drog igång. Samtidigt är jag väldigt stolt över att vi i dag är ett seriöst och etablerat parti.
Så jobbar vi med nyheter