Bodströms äkta kärlek för svartgult

Sedan den socialdemokratiska valförlusten för ett och ett halvt år sedan har förre justitieministern Thomas Bodström sitt kontor här, sju våningar upp. - Rummet var lite flottare i Rosenbad. Allt är lite flottare där, säger han och låser upp dörren när vi klarat av säkerhetsvakterna i entrén och kommit upp med hissen. Jurist, politiker, fyrabarnspappa och tidigare allsvensk fotbollsspelare i AIK. Det är trångt på Bodströms visitkort - om nu allt står med där förstås. Rummet är stilfullt inrett. En mörk soffgrupp välkomnar innanför dörren, skrivbordet står vid fönstret och på bokhyllorna bakom står fotografierna på barnen på rad. - Slå er ner, säger Bodström och sätter sig i en av fåtöljerna. Politiken har inte tagit oss till maktens korridorer. Det är fotbollen, AIK och en elitkarriär som tog slut redan vid 27 års ålder. - Jag fick ett jobberbjudande hos Claes Borgström, det gick inte att tacka nej till det. På den tiden levde vi inte på fotbollen på samma sätt som nu. Klart vi tjänade pengar, men det var skillnad, förklarar Bodström om hur han valde den civila karriären efter att ha varit allsvensk på Råsunda mellan 1987 och 1989. Har du ångrat någon gång att du inte satsade vidare och funderat på hur bra du hade kunnat bli? - Nej, men däremot har jag kunnat ångra att jag inte satsade på fotbollen mer när jag var yngre. Jag nådde allsvenskan ganska sent. Jag hade förfrågningar redan när jag var 18-19 år, men jag var lite strulig då. La av tre gånger och åkte till USA och hade en del annat för mig. - Jag hade en dröm, det var att komma till allsvenskan och jag nådde den trots allt. Jag slog vad med min kusin Helena von Zweigbergk, författaren ni vet, 1972 att jag skulle klara det. Tio kronor, fortsätter han och ler. Har du fått tian? - Nej, inte än. Men det där är väl preskriberat nu. Fast man kanske borde begära ränta. Det blir mycket pengar på 36 år. Tre allsvenska mål blev det. Uefacupspel och en plats både som högerback, mittback och mittfältare i dåtidens "Gnaget". - Bästa minnet? Hm. Det måste vara målet jag gjorde på Söderstadion. September 1987, säger Bodström med ett nytt leende. Parallellt med fotbollen studerade han till jurist. Det blev en perfekt kombination. Tiden mellan träningar och matcher kunde han ägna åt att plugga. - Jag läste lagar i bussen på väg till matcherna. Det var lika bra, så fort jag var med och spelade poker förlorade jag bara och Gary Sundgren valde ändå så dåliga filmer, ha, ha. Istället formade han sin framtid, som sedan gick via advokatyrket till att bli justitieminister år 2000. Hur hamnade du i AIK? - Jag hade spelat i Enköping i dåtidens division I. Nisse Andersson blev tränare i AIK, jag hade haft honom i Spånga tidigare, och han ville ha dit mig. Det behövdes ingen betänketid, det var precis som att bli minister... Hur skulle du beskriva dina känslor för AIK idag? - Det roliga är att jag inte är AIK:are från början, jag inledde med att spela i Djurgårdens pojklag. Men har man bara spelat i en allsvensk förening är det där hjärtat finns. Det är en genuin kärlek. Det är en lättsam Thomas Bodström som gärna talar om fotbollen och den tidigare karriären. Ett skönt avbrott förmodligen i allt politiskt allvar och tunga förhandlingar i rätten. I mörkgrå kostym och uppknäppt skjorta ger han ett avspänt intryck. Har du några minnen från Idrottsparken i Norrköping? - Ja, det var en bra arena. Hemmalaget lyftes fram av publiken. Det var alltid svåra matcher. Norrköping var känt för sitt passningsspel, vi spelade ganska tufft. En spelare som jag blev vän med sedan, Ranko Djordjic, var vi rädda för. Vi sa alltid, inga frisparkar i närheten av straffområdet, vi ville inte ge honom chansen att skruva in dem, svarar Bodström. Janne Hellström? - Oh ja, han var svårmarkerad. Vi har haft våra duster. Och så den unge killen...vad hette han? Patrik...? Patrik Andersson. - Just det. Även om elitkarriären är över sedan många år har inte Thomas Bodström, 46 år i år, gett upp fotbollen. Långt ifrån. Han spelar fortfarande i division IV i Stockholm. Djursholm kryllar av gamla storspelare och kändisar. - I år höll vi på att gå upp i trean, vilket hade varit en katastrof för oss eftersom det inte längre är tillåtet med flygande byten i så fall. Vi ledde serien med två matcher kvar, men tappade. Vi blev anklagade på en del bloggar för att ha lagt oss, men det gjorde vi faktiskt inte. Det ordnade sig av sig självt. Tur, vi är gamla och snittar två skador per match. Numera är Bodström forward. I laget finns också spelare som Thomas Antonelius, Anders Limpar och tv-kommentatorn Henrik Strömblad i målet. - Pascal Simpson stod i mål en säsong. För två år sedan. Hur mycket tid har du att se AIK spela?
- Den förra säsongen såg jag kanske hälften av hemmamatcherna. Jag försöker se dem när jag kan. Men det finns en prioriteringsordning, först kommer mina matcher, sedan barnens matcher och sedan AIK:s, svarar Bodström och skrattar. - Spelar jag och barnen match samtidigt åker jag och spelar min egen. Någon måtta får det vara på det där med curlingförälder. Koll på den allsvenska fotbollen har han emellertid fortfarande. Hur ser du på AIK:s chanser i år? - Klart de ska ligga med i toppen. Jag tycker de slarvade bort det lite ifjol. De gjorde en för svag vår, det räcker inte om man ska vinna guldet att bara vara bra på hösten. I år har vi fått in Bojan Djordjic, det är svårt att veta var han står. Han är inte den där stöddiga typen som många tror, däremot säger han vad han tänker och tycker, då blir det nog lätt så. Malmö blir nog farliga i år också, det kan vara deras tur nu. Måste man inte vara neutral som politiker, hålla lite på alla? - Jag struntar i det. Jag kan ta på mig ett annat lags tröja en stund om jag är på besök i något sammanhang, men där går gränsen. Det blir bara hyckleri. Som tidigare justitieminister har Bodström också varit engagerad - och är fortfarande - i frågorna runt det fotbollsrelaterade våldet. Både på arenorna och utanför. Törs du ta med dig dina barn på ett stockholmsderby? - Ja, det gör jag. Fram till för ett par år sedan var våldet oftare långt från arenorna, nu har det kommit tillbaka dit litegrann. Jag har varit med och drivit igenom tillträdesförbudet som är ett sätt att bekämpa våldet. Jag tror på anmälningsplikt för de som har besöksförbud, en lagändring som kan bli aktuell tidigast 2009. Lagar är politikernas ansvar, sedan har klubbarna också sitt. Hur sköter sig Black Army? - Det är många gånger som de inte sköter sig, varje gång skäms man som AIK:are. Vi - jag säger vi om AIK - missgynnas av det som klubb. En del säger att man ska låta de som bråkar långt från arenorna hållas när de gör upp mellan varandra, men vi kan inte låta folk slå på varandra hur som helst. Det funkar inte i ett samhälle. Alla krafter måste hjälpas åt, jag kommer fortsätta jobba med de här frågorna som politiker. Pratstunden är slut och vi återvänder ut i blåsten på Riksgatan för en bild med riksdagshuset som bakgrund. - Jag räknar med att du hör av dig om vadet, säger Bodström innan vi går. Det kan han lita på.

NT ser gärna Bodström som medarbetare för en kväll nästa år. Kanske på Mamre IP eller i Dagsberg med penna och block i handen...

Bodströms äkta kärlek för svartgult

Det blåser sådär vårkallt längs Riksgatan. En kylig, envis vind som tar sig igenom kläderna. Lunchrusningen har lagt sig och det är lugnt utanför riksdagshuset.