Välkommen hem, IFK Norrköping. Det är en annan tid i Norrköping den här morgonen. En frisk, varm, lockande, glad, bubblande och tokig tid, när hösten knackar på dörren och träden så småningom börjar skifta färg och bli sådär vackra de bara kan bli i en allsvensk stad. För det är där vi är idag. Allsvenskan. Vi har egentligen gått och väntat länge nog på det sista och avgörande klivet hem, men när man väl tog det skedde det i kavaj på Idrottsparkens läktare utan en supporter i sikte eller sång från östra. Det var så tomt och så overkligt att man knappt trodde det var sant... tills jag såg tårarna i tränaren Mats Jingblads ögon. De var i allra högsta grad verkliga. Jingblad har upplevt mycket i sin långa tränarkarriär med SM-guld och mäktiga utmaningar på de europeiska arenorna. Hur högt han rankar klivet med stjärnan ska han få svara på, när vi möts utanför spelarhotellet i Sundsvall i kväll. Han ska få smälta det här ögonblicket, torka tårarna, leda sitt första pass med sin allsvenska (hur trevligt är inte det ordet) trupp under förmiddagen och fundera de knappa 60 milen i buss till Sundsvall först. Jag är säker på en hög placering för måndagen den 24 september. En allsvensk dag. Det är bara en så´n här dag alla blir vi med IFK Norrköping. Det är tillåtet. "Vi" är tillbaka i allsvenskan. Det är det du kan säga i samtal med kompisar i mejl, över telefon och möta omvärlden med rak rygg och stolthet. Fyra förbaskat tråkiga och långa höstar, som varit fyllda av besvikelser, är bara ett minne blott. När IFK Norrköping reser norrut under dagen till den stad man förlorade den allsvenska statusen den 2 november 2002 kan man se tillbaka på en smått fantastisk säsong. Hemvändarna Mikael Blomberg och Magnus Samuelsson har förstås sin givna del på vägen hem. Just de två gav den trygghet och stabilitet IFK Norrköping så väl behövde i den tuffa och stundtals trista vardagen i superettan. Ingen har kommit undan i det hårda arbetet. När Bruno Santos och Thomas Magnusson kramade om tränare Jingblad och Sulo Vaatovaara på Idrottsparken var det slutet på en tid och början på en annan. Låt oss hoppas Stefan Thordarson tänker om och stannar. Han kan, kanske, påverkas av den lyckliga tiden.
