Med en stark dos realism och social indignation har han hoppat ombord på det moderna litteraturtåget - ja, den nye Gogol är här! - även om brevromanen som genre år 1846 redan kan kännas lite mossig.

Halvtannat sekel senare, när romanen kommer i nyöversättning under titeln "Fattigt folk", undrar man förstås om den ännu står på egna ben. Svaret är ett obetingat ja.

Skildringen av den stackars kuschade kopisten Makar Devusjkin och hans överspända kärlek per korrespondens till den sköra Varvara Dobroselova, en föräldralös ung kvinna som han tagit under sitt beskydd och delar sin fattiga skärv med, förmår ännu engagera.

Ibland har romanen avfärdats som sentimental, vilket är svårt att förstå, åtminstone i Lars Erik Blomqvists på det hela taget lyckade översättning. Trasborgaren Devusjkin framstår inte som någon entydigt hjärtegod altruist, utan som en många gånger inbilsk känslomanipulatör, pendlande mellan egenkärlek och mindervärdeskomplex, klarsyn och enfald, ofta oärlig mitt i sina självgisslande bekännelser. Det värsta han kan föreställa sig är att hans "lilla duva" ska bli självständig och sluta äta smulorna ur hans hand.

Förutom de dubbelbottnade psykologiska porträtten frapperar de metalitterära inslagen. Devusjkin ondgör sig över författare som exponerar fattigt folks privata misär. Själv punkterar han ett brev som innehåller en av romanens starkaste eländesskildringar, om ett upprivande möte med en tiggarpojke, med anmärkningen att han därmed framförallt velat visa prov på sin goda litterära stil.

I sin debutroman tecknar Dostojevskij en åskådlig bild av ett fullfjädrat klassamhälle. Fattigdomens största förnedring, så läser jag boken, är att den inte bara tär på kroppen, utan i lika hög grad på de arma människornas karaktärer och sociala relationer.