I förra veckan såg Stig Ljungberg för första gången i sitt 67-åriga liv en fritt strövande varg. Först förstod han inte vad det var.
- Jag trodde att det var grannens schäfer som smitit igen. Men när jag ringde grannen sade han att hunden var hemma.
Klockan var kring halvnio på förmiddagen i torsdags. Stig Ljungberg var på väg hem från Kuddby på Vikbolandet när vargen kom springande över åkrarna, korsade vägen framför honom och fortsatte över nya åkrar för att försvinna in bland träden i en skogsbacke.
- När vargen fick syn på mig hukade den sig men fortsatte att springa. Jag stannade men öppnade inte bildörren, jag ville inte stressa den mer.
I stället följde han vargen med blicken så länge det gick och sedan ringde han till sin fru. Hon trodde honom inte.
Det gjorde däremot Benny Amberin, rovdjursspårare vid länsstyrelsen i Östergötland. I mer än en veckas tid har han kunnat följa vargspåren.
- Jag tror att det är en hanne som söker nya revir och en ny flock. Det är därför den rör sig hela tiden. Hittar den ingen lär den gå tillbaka i sina egna spår, säger Benny Amberin.
Hårstrån i kuvert
I Tåby såg han både säkra vargspår och en pälstuss på en buske.
- Så nu har jag några hårstrån från vargen i ett kuvert härhemma.
Många faror lurar på vägen. Vargen har rört sig nära både hus och vägar och över isar. Många har sett den och ännu fler följt dess spår. Blir den påkörd och skadad kan den dra sig undan och aldrig hittas. Går den genom isen gäller detsamma. Blir den skjuten av den som inte vill ha varg inpå sig får inga myndigheter veta det.
Rapporterna har strömmat in till länsstyrelsen.
- Det konstiga är att ingen hittat några slagna älgar eller rådjur längs vägen. Det finns inte heller någon spillning efter den.
När Olle Skärlund på Aspöja var barn brukade de gamla gubbarna berätta om hur vargen bet ihjäl en hund.
- Det var nog i slutet på 1800-talet. Sedan dess har det inte varit något.
Nu i början på 2000-talet får han själv för första gången se spåren efter varg. De leder över isen, rakt österut från Aspöja.
- Spåren var som min knutna hand, kanske tio gånger tolv centimeter stora. Först tänkte jag att det var ett stort vildsvin. Spår som jag och grannen hittade på land, lite mer i lä var tydligare och då förstod vi att det var vargspår.
Olle Skärlund tog bilder och skickade till länsstyrelsen.
- Det var lite spännande när vi förstod att vi hade rätt.
Samtidigt som Benny Amberin skulle vilja ha ännu fler kollegor som kunde spåra vargen för att se dess gång genom länet pågår en minst sagt infekterad debatt om vargen i Sverige.
Båda läger kritiserar
Miljöminister Andreas Carlgren, centerpartist och högste ansvarig, vinner inga vänner i vargfrågan. Varken bland dem som värnar vargen eller bland varghatarna. Hans balansgång mellan att vilja plantera in friska vargar och samtidigt tillåta licensjakt på varg har mött kritik från båda lägren.
Vargvännerna tycker att vargjakten är en skam för Sverige och att Andreas Carlgren borde skämmas. De menar att han visat sin okunskap när han velat plantera ut vargar direkt från djurparkerna för att rädda vargstammen. Och att han låtit varghatarlobbyisterna, läs jägare, fått alldeles för stort inflytande. Inte blev det bättre av att kungen uttalade stöd för vargjakt.
Anses utrotningshotad
Miljöministern själv försvarar vargjakten först med att den ska ske för att genetiskt svaga individer skulle kunna skjutas bort. Sedan med skälet att licens för jakt på ett 20-tal vargar varje år skulle skapa acceptans för den förda rovdjurspolitiken bland varghatarna.
Även EU har kritiserat Sverige för att tillåta vargjakt innan man lyckats tillföra nya vargar till stammen. Inom EU betraktas vargen som utrotningshotad i Sverige. Regeringen har satt ett maxantal på 210 vargar i hela landet. Det betydde att under 2011 fick 20 vargar skjutas.
- Det där med vargjakten är inte bra, säger Olle Skärlund som jagat i många år.
- När man ena stunden vill plantera ut varg och sedan ska börja jaga dem. Men att det sticker i ögonen på folk. Skyddsjakt på varg som biter kor och får finns nog förståelse för.
Thomas Modin, viltansvarig på länsstyrelsen i Östergötland tror att varghatet i Sverige har sin grund i sagor som Rödluvan. För Thomas Modin är det alldeles för mycket daltande med jägarorganisationerna och jämför med till exempel Italien.
- Där ser man på vargen som något naturligt och släpper inte sina jakthundar lösa. Här anser jägarna att vargen är ett hot mot vårt sätt att bedriva jakt på. Man är duktig att lobba för sin linje.
Varghatarna å sin sida tycker att folk på Naturvårdsverket eller länsstyrelsen lever så långt från vargarna att de tappat all verklighetsuppfattning.
I många fall råder nolltolerans mot varg.
Inte från djurparker
En populär teori är att flera av de vargar som lever vilt i Sverige ursprungligen kommer från djurparker. Både Thomas Modin och Benny Amberin säger bestämt att det finns ingen sanning i det.
- Jag har hört de argumenten många gånger, men ingen har kunnat bevisa något trots att de påstått att de till exempel haft bilder på märkta vargar, säger Benny Amberin.
Och så finns där skogsbolagen som vill att i första hand älgstammen ska begränsas för att minska skadorna på skogarna. Lyckas man med det blir det färre byten både för varg och jägare. Ytterligare en konflikt som talar mot vargen.
I Gryt i tisdags
Eftersom det inte finns någon känd varg etablerad i Östergötland är det inte aktuellt att plantera in några nya. I länsstyrelsens mål från 2006 sägs att det är vargen själv som får bestämma om den vill flytta in i Östergötland. I tisdags morse såg Margot och Runar Skebäck i Snäckevarp utanför Gryt hur vargen sprang över isen bara hundra meter från deras hus.
- Jojo, nu väntar vi bara på Rödluvan, skojar Runar Skebäck på telefon och fortsätter med upprymda planer på att starta kombinerad varg- och sälsafari i östgötaskärgården.
I tre, fyra minuter såg paret vargen innan den försvann österut.
- Bara den klarar sig nu.