Det är med andan i halsen som Dick stiger in på Saliga Munken inför bandets spelning i slutet av november. Hans andra musikaliska hälft, Tomas Nilsson, ger ett lugnare intryck, men under dagen har de hunnit med att:
1. Byta ut en låt på skivan.
2. Ändra i trycksakerna.
3. Ringa STIM och ändra i deras låtregister.
4. Mixa sista låten.
5. Dubbelkolla mixen med varandra, fast de bor i Nyköping respektive Finspång.
6. Finjustera och skicka till tryck.
- Sen skulle jag ta bussen för att åka hit, men då fick jag sitta på stationen en timma och vänta på bussen, säger Dick och skakar på huvudet.
Konstnär, tekniker och koordinator på samma gång.
Strömavbrott
Huvudproblemet var att Petter Möller i Jönköping, som spelar in alla stråkar på skivan, inte hunnit med allt på utsatt tid eftersom han drabbats av strömavbrott.
En låt återstod, men den kommer förmodligen bli ett bonusspår på iTunes. Tanken är nämligen att varje form som skivan släpps i ska innehålla något unikt.
Tolv år tillsammans
Dick och Tomas kallar sin duo för Dick Lundberg & Misstro. Namnet är relativt nytt men Finspångssönerna har spelat ihop i 12 år under namn som Charons nymfer och Crystal agony. Det sistnämnda var ett symfoniskt black metal-band som faktiskt nådde ut internationellt tack vare den då hajpade sajten mp3.com (finns faktiskt ett klipp med bandet på youtube).
Dick har annars i huvudsak hållit sig till visor och visrock. Han blev känd 2000 genom sin seger i TV3:s dokusåpa Baren men blev några år senare trött på sig själv, som han själv säger det, efter all exploatering i tv.
2003 kom den senaste soloskivan. Det nya släppet har fått namnet Världen är trasig, allt har gått sönder och består av låtar som av olika anledningar inte kommit med på de tidigare skivorna. Den äldsta låten är från 1994.
Nakna versioner
På ett knökfullt Saliga Munken fick publiken denna torsdagskväll höra nakna versioner av gamla och nya låtar, med sång, bas, gitarr och diverse percussion. Skivan präglas däremot mycket av de breda stråkarrangemang som Tomas gjort och som Petter Möller spelat in.
När Dick bestämde sig för att göra comeback som soloartist skickade han demos till tre skivbolag. Inte en av dem svarade, så han bestämde sig då för att göra allt själv under namnet Dikotomi productions. Både han och Tomas har ändå både kontakter och erfarenhet av skivproduktion.
- Jag insåg att jag inte gör så pass kommersiellt gångbar musik. Jag spelar någon form av vispunkrock, och det ska mycket till för att något bolag ska säga ja. Då ska man ha en jävla tur. Man säljer ju inte 100 000 plattor på en vecka ...
Formalitet
Lite hårdraget behöver ett skivbolag inte vara något mer än en skatteteknisk formalitet för att få sälja sin produkt och att få
anlita ett distributionsbolag.
Ett sådant behövs för att få ut skivan i affärer - och därmed få snurr på försäljningen. Är man erfaren musiker känner man till allt annat ändå.
Under paraply
Dick har trots allt valt att bygga ut bolaget som ett paraply för fler akter, nämligen visrockaren Erika Boman från Nyköping och Jesper med vänner, från Finspång (se separat artikel). För att han ska ta in ett band vill han dock att de ska vara självgående. Poängen ska vara att tillsammans bli starkare sett till marknadsföring, till exempel.
Dick och Tomas är övertygade om att man behöver en skivdistributör. Det kanske inte gör att plattan finns i alla affärer och på alla sajter, men den blir möjlig att beställa när någon frågar efter den i såväl Lund som i Härnösand.
Som sin egen chef slipper också Dick att tjata på någon annan för att få igenom sina marknadsföringsidéer. Hade de varit ett litet band på ett stort bolag hade de ändå inte fått så mycket hjälp, menar de.
Må vara att denna novembertorsdag hade blivit lite mer hanterbar.