Humor och allvar i perfekt balans

Konsertserien går under namnet Musik som berör och först ut att gästa är Tommy Nilsson. När han och hans medmusikanter äntrar scenen är det under publikens varma applåder. Sångaren inleder med frasen "öppna din dörr", för att sedan tacka för sig och göra en ansats till att gå därifrån. Åhörarna skrattar och är från det ögonblicket fångade av Tommy Nilssons karisma. Bakom klaviaturen sitter Sven-Gunnar "Svenne" Pettersson och för gitarrspelet står Jocke Blomgren. De spelar sina instrument med känsla och sjunger en körsång som lyfter frontmannens egna. Denne i fråga är iklädd slitna senapsgula sneakers, lätt urtvättade svarta jeans och en vit skjorta där endast hälften av knapparna är knäppta. Mellansnacken är lika avslappnade som hans yttre. Sångaren kan inte erinra sig om sitt senaste besök i Norrköping, men den hängivna publiken hjälper honom att friska upp minnet. Även då han glömmer bort andra versen i en låt kommer åhörarna väl till pass. En kvinna i främre raden plockar snabbt upp texthäftet till Fri att vara här, och efter en titt i detta fortsätter låten under publikens förtjusning och jubel. Men även om humorn är en ständigt närvarande följeslagare till Tommy Nilsson och bandet, blir det aldrig för mycket. Innan framförandet av vackra Amelia, läser han en text om att finna och förlora kärlek. Borta är leendena och skratten, ersatta med något som närmast kan beskrivas som andakt. Efter att ha framfört ett nytt och mycket lovande spår från den kommande skivan, läser han ännu en kryptisk text. Trots att orden länkas i mestadels osammanhängande meningar finns där ett uppenbart budskap. Texten mynnar ut i melodifestivalbidraget Jag tror på människan och denna låt som jag tidigare ansett vara rent ut sagt tråkig kommer här till sin fulla rätt. Hans röst ekar mäktigt i det vackert utsmyckade rummet och ger mig gåshud då den kryper under skinnet och får hela kyrkan att vibrera. När han låter rösten gå upp i slutat av en låt ur musikalen Trollkarlen från Oz är det som att kyrktaket vill lyfta likväl. Han sjunger om livet och om ensamhet, om tro, hopp och kärlek. Nog ser han lite sliten ut, men energin och livsglädjen går det inte att ta miste på. Han bjuder på sig själv, skämtar om sin placering i Melodifestivalen och om sin insats som fågelskrämma i Trollkarlen från Oz. Detta är långt från de traditionella riter och stela tal som annars utgör största delen av min erfarenhet från kyrkovistelser. Hela upplevelsen är intim och nära inpå, medan variationen av humor och allvar är perfekt balanserad. Stengolv, gyllene ljusstakar och nyplockade röda rosor blandas med högtalare, sladdar och röda och blå strålkastare. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för en konsert som denna.

Humor och allvar i perfekt balans

Det är söndag kväll och regnet öser ner över Norrköping, men portarna till S:t Johannes Kyrka står öppna och inbjudande. Lars Tallund, organist och körpedagog i församlingen, hälsar oss lättsamt välkomna och förklarar att det är första gången som en sådan här konsert hålls.