Sextetten från Falun lirar en publikfriande och nästan trallig metal på powergrund. Här finns en framträdande keyboard, bombastiska melodier och välfyllda arrangemang med tyngd och driv. Texterna behandlar det ständiga krigstemat och förflyttar publiken till slagfält, pansarbataljoner, luftstrider och krutrök.
Bandmedlemmar har matchande kamouflagebyxor och sångaren Joakim Brodén är sedvanligt iförd skyddsväst. De hyllas som krigshjältar av den passionerade publiken och blir uppenbart rörda av mottagandet.
Sången är stark och välartikulerad, om än lite överdrivet teatralisk med Brodéns ständigt skorrande konsonanter. Den muntra stämningen kontrasterar till det militära temat, men på ett bra sätt. Jag gillar att bandet inte tar sig självt på för stort allvar.
I ett hejdundrande tempo bombas publiken med låtar som Attero dominates, Coat of arms, Cliffs of Gallipoli och inledande Ghost division. Daniel Myhr headbangar så att han nästan slår den rakade skallen i keyboarden och Daniel Mullbacks hårman flyger i luften bakom trummorna. Det slår mig att många låtar egentligen är ganska intetsägande, om det inte vore för de catchiga refrängerna med allsångspotential.
– Ni är en av den bästa publiken vi haft i Sverige, säger sångaren upprymt. Flygelns golv får sedan känna på tyngdlagarna när publikhavet (1500 personer!) börjar hoppa och sjunga till Primo Victoria. Det blir fyra extranummer innan krigsmaskineriet tackar för sig.
Musiken och hela konceptet må vara kitschigt och lite löjligt, men samtidigt är det stundtals mäktigt och inte minst framfört med ett stort hjärta. Sabatons segertåg lär fortsätta ett bra tag till.