1979 bildar de tre mellanstadiekillarna Janne, Pelle och Jocke ett reggaeband tillsammans. Mycket har hänt sedan dess och många bandmedlemmar har bytts ut, men i lördags var i stort sett alla på plats för att fira Sveriges mest älskade reggaeband. Det är få svenska band som kan sälja ut Flygeln. Möjligtvis Kent, knappast Eldkvarn, men när Skärblackas finest spelar på Flygeln är det smockfullt. Egentligen är det en helt bisarrt att 1600 Skärblackabor, Norrköpingsbor och andra väljer att tillbringa sin lördagskväll med att kolla på reggae. Samtidigt är det befriande att så många valt bort tv-soffan med Dansbandskampen eller själlösa idoldeltagare. Bortser man från den något påträngande känslan av unken nostalgi och publikens alkoholintag á la gamla karnevalsmått så är det en fantastisk kväll. Det är medelålders män med chinos och nystrukna skjortor sida vid sida med dreadlocksbeklädda tonårskids. Alla dansar, spiller öl, svettas och sjunger om Babylons folk och kapitalistlakejer. Oavsett om vi tycker om det eller inte så har många av oss minnen från förfester med Ugly Girls och sena sommarkvällar med Små Svarta Änglar. Det har även Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Han hade tagit sig till Fygeln för att höra favoritlåten Billie Rude Boy, hyllningslåten till arbetarna på pappersbruket Billerud som även finns i hans hemort Kalix. Kalle Baah radar upp klassiker under hela kvällen, men efter en timme går de av scen för att ta en halvtimmes paus. Kanske för att publiken ska dricka ännu mer öl, men istället går många hem och när Kalle Baah väl är tillbaka har publiken tappat lite fokus. Tyvärr är Pelle Johansson och resten av Kalle Baah lite väl laid back ibland, vilket blir tydligast när Govenor Andy och Kapten Röd gästar. Med deras support lyfter konserten och Kalle Baah får med sin melodiösa reggae hela publiken att dansa, le och glömma den gråa vardagen. Ett värdigt jubileum för ett legendariskt reggaeband.
