Sommarljus, och sen kommer natten

Att byn saknar kyrkogård är, åtminstone på ytan, dess enda egenart - och möjligtvis orsaken till att så många invånare snart fyller hundra. Inte mycket händer här, utom ett och annat omvälvande och oförklarligt ting. Som i danske författaren Carsten Jensens Vi, de drunknade, där sjöfartsstaden Marstal står i centrum, är perspektivet i Sommarljus kollektivets, ett vi som gemensamt håller koll på allt och alla, som minns, våndas, undrar: "Vi har sett natten komma över bergen och stod utomhus när det gick ett svagt skalv genom luften, fåglarna tittade upp och sen steg ett eldklot i öster. Varför lever vi, är det ofarligt att besvara en sådan fråga?" Samlingen av original i en avsides nordisk periferi kan också leda tankarna till Torgny Lindgren. Här är den framgångsrike fabriksföreståndaren som plötsligt börjar drömma på latin och ger upp hela sitt tidigare liv för att ägna sig åt astronomiska studier. Den kände politikern som utlovat att skriva sina memoarer men aldrig kommer längre än till första meningen. Postkontoristen som öppnar alla brev och fungerar som ortens skvallercentral. Den försynte polisen som byborna så långt som möjligt försöker skona och rädda ur jobbiga situationer. I skrönans form berättar Stefánsson om det sköra och grymma livet med lika stora portioner humor och poesi. Han har ett böljande, mjukt och spänstigt språk - mycket fint översatt av John Swedenmark - som i ena stunden gnistrar underskönt, i nästa ler underfundigt och utdelar skälmaktiga tjuvnyp. En ljusskimrande prosa som ger lyckokänslor.

Sommarljus, och sen kommer natten

En mjölkcentral, en konsumentförening, en nedlagd stickateljé: så mycket mer finns inte i det lilla samhälle på isländska västkusten som innehar huvudrollen i Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus, och sen kommer natten.