Tystnaden på nätet svider

I verkligheten sitter hon ihopkrupen vid datorn. Lika solblekt, lika bedövande vacker. Leendet är utbytt mot en bekymmersrynka i pannan. "Vad är det för fel på den här bilden?" Hon suckar tungt. Jag förstår först ingenting. Sedan frågar jag försiktigt om någon kommenterat något elakt om den. "Nej", svarar hon. "Det är ju det jag menar. Ingen har skrivit någonting alls." Förstås. Uteblivna komplimanger är också kritik. Att söka bekräftelse på internet är alltid ett vågspel. Oavsett om det handlar om att skapa ett användarkonto på ett community eller en datingsajt, lägga upp sin egeninspelade musik, ladda upp nya bilder eller blogga. Taskiga kommentarer får man räkna med - "näthat" är vid det här laget lika uttjatat välbekant som "nakenchock". Det som svider är tystnaden. Vi har alla hört om nätets fördelar till leda. Du blir tillgänglig och kan ta kontakt med andra surfare över hela världen. Internet är ett demokratiskt paradis. Vem som helst kan göra sin röst hörd, skriva om vad man vill, när man vill. Blogg.se lockar nya bloggare med uppmaningen "bli sedd, hörd och läst!". Men om ingen hör, om ingen läser? Vad spelar det för roll att hela världen ser om inte en jävel bryr sig? Jag har bloggat regelbundet i tre år. Hur mycket handlar om en längtan efter bekräftelse? Svaret är allt. Resultatet är mer tveksamt. Jag skulle inte blogga om jag inte sökte en effekt, respons, bekräftelse på att det jag skriver är värt något. Bekräftelsen är hela drivkraften. Men den är också en drog, ett gift. Toleransnivån stiger i takt med besöksantalet. Det går aldrig att få nog. När det är som värst betyder de uteblivna kommentarerna mer än de jag faktiskt får. Mitt beroende började med en bild på sajten hotornot.com, en amerikansk föregångare till omdiskuterade Snyggast.se. Are you hot or not? En väldigt bra fråga. Jag var 16 år och ville hemskt gärna ha ett svar. En uppladdad bild gav svar: Jodå. 9,2 av 10. Ett klick visade statistiken; ett stort gäng nior och tior. Och en stapel ettor. Ettor? 318 personer hade tyckt att jag är värd en etta. Ett, som i... vedervärdig? Jag raderade bilden, förödmjukad. Laddade upp en ny. Väntade. I dag finns 388 bilder på Facebook som föreställer mig. 25 föreställer min syster. Hon granskar kritiskt sitt leende ansikte på skärmen. 0 comments. "Borde jag radera den?"

Tystnaden på nätet svider

Min syster är 15 år och ett barn av sin tid. På bilden ler hon inbjudande mot kameran framför en vägg täckt av blomstrande klängväxter. Hennes långa, solblekta hår blåser i vinden. Hon är förvillande lik en fotomodell ur senaste Teen Vogue.