När natten är som mörkast, då är också gryningen nära. Det såg mörkt ut inför helgen, trots ett avtal mellan Ukrainas president Viktor Janukovytj och oppositionen. Det var dessutom ett smutsigt avtal, eftersom ingen bör ta en mördare som Janukovytj i hand. Men också ett nödvändigt handslag, som dessutom visade sig bli spiken i kistan för Janukovytjs maktinnehav.
Ett par dagar senare och allt är förändrat. Janukovytjs har flytt sin kos, folkets rättmätiga krav blev till sist för mycket för han och andra höga herrar som plundrat nationen på dess tillgångar under åratal. Nu är folket åter herrar i sitt eget hus!
Statsmakten är ytligt sett försvagad, men tack vare folkviljan stark. För vad fanns det för ”stat” på Euromajdan? Det fanns knappt några oppositionsledare värda namnet!
Revolutionen är en arbetsseger för rebellerna på Majdan. De utgjorde revolutionens medvetna förtrupp, i synnerhet under de avgörande striderna på torget natten till onsdagen. Hade modet sviktat och barrikaderna rämnat hade också herrarna suttit kvar i orubbat bo. Plundringen hade fortsatt. Utförsäljningen av nationens oberoende hade kunnat fortgå i Kremls korridorer.
Revolutionen segrade genom massornas stöd, men också tack vare EU:s låt vara senkomna, men mot slutet effektiva sanktionshot mot de oligarker som gjort sig förmögenheter på Janukovytjs korrupta styre. Uppgörelsen med denna klass av plundrare får komma senare. Det för dagen viktigaste är att säkra segern mot kontrarevolutionens potentiella krafter. Janukovytj må vara en förbrukad kraft för densamma och de separatistiska tendenserna är (med ett halvt undantag för Krim) inte heller så allvarliga som till exempel den malplacerade alarmismen i svenska medier emellanåt ger uttryck för. Fast risken för rysk inblandning ska inte underskattas, nu när OS är slut. I brist på bättre skulle nog president Vladimir Putin kunna tänka sig att stycka grannlandet – som i Georgien, men i större skala! Utrikesminister Sergej Lavrovs sovjetlögner om en ”statskupp” i Kyiv (det ukrainska namnet på Kiev) lurar åtminstone inte någon.
Fast framför allt vill Putin inte för död och pina riskera att revolutionen sprider sig över gränsen till Ryssland. Låt han våndas!
För andra kunde bara tårar beskriva helgens händelser. Tårar av glädje, när oppositionsledaren Julia Tymosjenko frigavs från sin trånga fängelsecell och tilläts möta folkets kärlek på Majdan. Men också tårar av sorg, då många av revolutionens fallna hjältar begravdes. De gav sitt liv för sitt folks frihet. Glöm dem aldrig.