”I dag har Janukovytj blod på sina händer.” Under gårdagens utrikesdebatt i riksdagen kunde förmodligen alla hålla med utrikesminister Carl Bildts (M) inledande ord, om utvecklingen i Ukraina. Det är en utveckling i ett nära grannland, som ofrånkomligen kommer att påverka också våra utrikespolitiska relationer. Och det är en utveckling där presidenten, precis som Bildt i klartext uttryckte, inte skyr några medel för att sitta kvar vid makten.
Med tanke på att förhållandena faktiskt hade lugnat ner sig något, var det nog få som väntade sig att den 18 februari skulle gå till historien som den svarta tisdagen. När onsdagens morgonsol gick upp över brandröken på Självständighetstorget i den ukrainska huvudstaden hade 25 människor – främst demonstranter, men också poliser – mist livet.
Vad som däremot inte förvånar är president Viktor Janukovytjs hänsynslöshet. Demonstranterna hade tagit ett steg tillbaka, genom att utrymma tidigare ockuperade platser som till exempel stadshuset. Förhandlingsdörren stod plötsligen på glänt och radan (parlamentet) skulle rösta om ett oppositionsförslag som syftade till en omfördelning av presidentens makt. Det blev inte ens någon debatt. Janukovytjs hejdukar i radan satte klackarna i backen, med våldsam frustration hos ”gatans parlament” som resultat.
Man kan fundera på om inte detta vara en del av presidentens plan, att provocera fram gatuvåld i syfte att kunna slå till hårt. Uppenbarligen var inrikestrupperna i Berkut väl förberedda och den här gången gick man direkt på själva Euromajdan – demokratirörelsens självklara samlingspunkt i Kiev, eller Kyiv som staden heter på ukrainska. Majdan skulle rensas med alla till buds stående medel.
På torget befann sig emellertid över 20 000 människor, av alla åldrar och åsikter. Ett Ukraina i miniatyr i ett land där också den tidigare relativt (med betoning på relativt) presidentvänliga östra rikshalvan numera vänder Janukovytj ryggen. Och alla dessa människor varken kunde eller ville lämna Majdan. De försvarade sig och efter natts hårda gatustrider är torget fortfarande i deras händer.
Hur länge orkar man? I skrivande stund väntar en ny, farlig natt.
Trots förhoppningarna om visserligen senkomna men förhoppningsvis ändå inte helt verkningslösa europeiska sanktioner mot regimen, ger bilderna från Kyiv ändå intryck av en demonstranter på defensiven mot en visserligen brutal men någorlunda segerviss president. Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Snarare påvisar våldet en desperat regim.
Dessutom, i stora delar av västra Ukraina håller rebellerna redan på att ta över, i vissa fall genom att polisen gått över på folkets sida.
Fast det är ju också så inbördeskrig kan börja...