Det var förstås bara en tidsfråga innan tryckkokaren på Majdan skulle explodera. Inte för att situationen kändes överdrivet explosiv under mitt senaste besök i huvudstaden Kyiv, men det gick att ana spänningen under ytan. Jag har upplevt samma sak åtminstone en gång tidigare. Strax före den andra intifadan i Palestina.
I helgen briserade våldet. Unga demonstranter, många radikala nationalister men alla framför allt missnöjda med dödläget, försökte storma parlamentet. En gyllene chans för regimen att slå till med full kraft, med allt från gummikulor till chockhandgranater och brutal misshandel av journalister.
Men ukrainska demonstranter är inte lättskrämda utan tvärtom stryktåliga. De försvarade sig väl med hela den arsenal som följer med våldsamma gatuprotester. Stenar, raketer och brinnande bilar – samt i Kyivs fall med ett något mer udda inslag i form av en medeltida katapult.
Missförstå mig inte, jag tar inte våldet i försvar. Men jag fördömer det inte heller, kan inte göra det i en situation när regimen haft veckor att inleda konstruktiva förhandlingar med vänt dövörat till och till sist, i ett försök att definitivt förolämpa folket, infört hårdare demonstrationslagar. Därmed fann många inte bara måttet rågat, utan upptrappningen naturnödvändig. Protesterna måste hållas vid liv, eftersom de nu kan bli svårare att återuppta vid ett senare tillfälle. Det är nu eller aldrig det gäller.
Låt oss heller inte glömma att över 200 000 Kyiv-bor och andra ukrainare demonstrerade i helgen. De flesta är inte särskilt radikala, det kastade inte gatsten.
Och oppositionsledarna uppmanar till fortsatt fredliga protester. Ibland framgångsrikt, andra gånger för allt tröttare öron och regimens våld gör sällan särskilt stor skillnad på vem som befinner sig bakom barrikaderna. Hundratals människor har således skadats i sammandrabbningarna och det handlar långt ifrån bara om unga radikaler.
En av oppositionsledarna, den förre inrikesministern Jurij Lutsenko, varnar för att tiden för samtal är på väg att rinna ut. En annan, den tidigare tungviktsmästaren i boxning, Vitalij Klytjko, har till och med hyst farhågor för inbördeskrig. Samtidigt har han (ibland handgripligen) avstyrt demonstrationer som riskerat att spåra ur.
Men den självklara oppositionsledaren lyser med sin frånvaro. Julia Tymosjenko sitter fortfarande i fängelse.
På sätt och vis får presidenten och diktatorn in spe Viktor Janukovytj nu lida för detta. Han har ingen att förhandla med, åtminstone inte någon med fullgott folkligt stöd. Visserligen har Janykovytj föreslagit en kommission med företrädare för både regim och opposition och det är i sig inte någon dålig idé, men många frågar sig på goda grunder om det går att lita på presidenten. Han har ändrat sig förr, från ena dagen till den andra.
Det minsta man skulle kunna kräva är att de nya och hårdare demonstrationslagarna upphävs. Annars är jag rädd för att det kommer att kastas fler brandbomber på Kyivs gator.