Naturvårdsverket gav i mitten av december jakttillstånd på trettio vargar i Örebro, Värmlands och Dalarnas län. Ett beslut som snabbt överklagades till domstol av en del föreningar som motsätter sig jakt på varg. Den juridiska processen lär dra ut på tiden, precis som den gjorde förra året, och en hel del tyder på att det inte blir någon vargjakt 2014 heller. Det är i grunden olyckligt.
Regeringen överlämnade i början av december sin rovdjursproposition till riksdagen. Sverige ska framöver ha mellan 170 och 270 vargar. En relativt låg beräkning av stammen idag är 400 djur. Med tanke på inavelsproblematiken i stammen samt dess betydande tillväxt är det förvaltningsmässigt helt rätt med en selektiv jakt på varg våren 2014.
Den svenska vargstammen är världens mest väldokumenterade. Forskarna har full kontoroll över släktskap och genetik ner på individnivå. Ett faktum som både varit till fördel och faktiskt även nackdel för debatten i förhållande till EU. Andra länder med vargstammar inom EU har betydligt sämre kontroll över sina populationer och har därmed absurt nog sluppit närmare granskning och inblandning av hur de sköter sin viltförvaltning! Så är fallet som bekant inte gällande Sverige.
Svensk förvaltning av hotade rovdjursarter som säl, örn, varg, lodjur och järv har varit extremt framgångsrik. I praktiken var alla arterna starkt hotade för något decennium sedan. Med olika metoder och systematiska insatser under åren har de olika arterna idag en gynnsam status. Något vi ska vara stolta över. Samtidigt måste vi också inse att när nu räddningsuppdragen är över kräver rovdjurstammarna en aktiv förvaltning. I klartext att man selektivt beskattar stammarna.
Frågan måste också ställas vad alternativet till jakt är? Ska rovdjursstammarna och dess bytesdjur reglera sig själva utan mänsklig inblandning? Lägger man till växande stammar av lodjur, björn och järv till ekvationen lär de svenska skogarna och fjällen bli ganska tomma på bytesdjur framöver. Dessutom kan vi vara säkra på att en växande andel husdjur och tamboskap också skulle försvinna innan en ”naturlig” balans uppstod. Så kan man dock inte bedriva viltförvaltning i ett samhälle där såväl människor som djur förväntas nyttja skog och natur.
Ett övergripande bekymmer nu är att det inte finns ett gällande rättsligt utfall i frågan. EU måste säga sitt innan domstolar i Sverige kan gå vidare med de aktuella fallen. Först då kan spelreglerna för viltförvaltningen sägas vara givna. I den processen måste dessutom staten tydligt driva linjen att frågan ska avgöras i Sverige. Dessutom måste frågans avgörande skyndas på! Beslutsbefogenheterna, kunskapen och konsekvenserna finns här.