Enligt riksdagsbeslut ska Försvarsmaktens beredskap mot incidenter – till exempel möjliga kränkningar av luftrummet – vara ”omedelbart tillgänglig” och försvarsminister Karin Enström (M) konstaterade senast under årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen att ”säkerhets-, krisberedskaps- och försvarspolitiken syftar till att hela tiden, dygnet runt, vara förberedd på att det oförutsägbara kan inträffa”.
Ändå slirar försvarsminister Karin Enström (M) på formuleringarna, tillfrågad om den allvarliga provokation Ryssland utsatte Sverige för under påskhelgen och skyller på Försvarsmakten.
På långfredagen genomförde två ryska bombplan med jakteskort fingerade anfall mot svenska mål. Även om någon kränkning av territorialgränsen inte förekom sänder Ryssland ut signaler om att Sverige betraktas som en potentiell fiende. Dessutom syftade anfallet sannolikt mer än något till att pröva den svenska beredskapen och påvisa vad Ryssland vågar.
Det fanns vare sig startklara stridsflygplan eller tillgängliga piloter i Sverige vid tidpunkten. Försvarsmakten kunde alltså inte uppfylla en av sina mest grundläggande förmågor. Tidigare har bland annat den förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson varnat för just detta.
Istället var det Nato som ”försvarade” Sverige, i detta fallet genom en rote (två stycken) stridsflygplan som sändes upp från Litauen.
Det säkerhetspolitiska budskapet blir därmed att Sverige inte kan freda sin alliansfrihet, ens under relativt gynnsamma omständigheter. Det är förstås allvarligt nog i sig själv, men innebär också en illavarslande koppling med anledning av det ökade terroristhotet.
Efter terrorattackerna 2001 uppstod ett behov av att kunna möta potentiella hot från luften. Under påskhelgen kunde vi alltså inte hantera ett sådant möjligt hot. Det påverkar oss, men också relationerna till vår omvärld.
I händelse av hot hade Nato förmodligen agerat över svenskt luftrum – med eller mot vår vilja. Hypotetiskt sett kan man också tänka sig en motsvarande rysk reaktion.
Den avgörande frågan blir då varför försvaret inte kunde leverera en av sina grundläggande uppgifter. Och huruvida agerandet rentav står i överensstämmelse med rådande försvarspolitik.
På ett sätt är nämligen det svenska misslyckandet inte mer överraskande än det ryska agerandet. Förr eller senare kommer nedrustningen att få praktiska konsekvenser, inte bara i händelse av krig utan redan nu i fredstid. Incidentberedskapen är relativt omfattande, det handlar inte ”bara” om två startklara flygplan – utan om en kedja av reservkapacitet. Under det kalla kriget roterade ansvaret mellan flygflottiljerna. I dag finns bara tre flottiljer kvar och av blott fyra kvarvarande divisioner har bara två full personaltäckning, enligt kritik från Riksrevisionen.
Ytterst slår alltså utvecklingen tillbaka på regeringen och eftersom det handlar om en så allvarlig incident räcker det inte bara med att Enström reagerar. Det krävs besked från statsminister Fredrik Reinfeldt.