Vid årsskiftet talade överbefälhavaren klarspråk och berättade att endast en del av Sverige kan försvaras i en vecka. Detta fick de flesta politikerna att vakna upp ur sin törnrosasömn och inse hur pass illa ställt det faktiskt är med det svenska försvaret.
I det ekonomiska underlag som Försvarsmakten i veckan kommer att lämna till regeringen tyder det på att ÖB:s tidigare uttalande kanske till och med var aningen optimistiskt, i varje fall om inte försvaret får mer pengar att röra sig med. Det ekonomiska underlaget är ännu inte helt fastställt, men det mesta tyder, enligt Svenska Dagbladet (25/2), på att hela 40 miljarder kronor saknas över tio års tid för att Försvarsmakten ska kunna uppfylla riksdagens och regeringens mål. Försvarsmakten skräder åter igen inte orden, utan hävdar att kraven måste sänkas, alternativt måste mer pengar skjutas till.
Detta är naturligtvis skrämmande och frågan om Sverige över huvud taget har något försvar känns allt mer relevant. För i praktiken är det faktiskt så illa ställt i dag - förutom att det kostar en hel del pengar att upprätthålla det ytterst lilla som finns kvar.
Något som kan verka aningen glädjande, men framför allt oväntat, är att det inte är Försvarsmakten som har begärt in siffrorna - utan regeringen. Försvarsministern Karin Enströms (M) syfte var dock att få reda på om Försvarsmakten kunde nå ekonomisk balans. Hon anade förmodligen inte att hon återigen skulle få det hett om öronen.
Det finns flera skäl till försvarets bristande ekonomi, dels saknas materiel, dels är inte inköpen av Black Hawk-helikoptrar eller JAS 39 E heller fullt ut finansierade, dels så har övergången till ett yrkesförsvar och rationaliseringar gjort sitt.
Att dessa 40 miljarder behövs är ingenting att diskutera. Men frågan är större än så; om Sverige ska ha ett välfungerande försvar så måste det få kosta. För närvarande lever vi i en fredlig del av världen, men freden är inte evig och militära konflikter kan uppstå mycket snabbt.
Sverige kan heller inte räkna med att få hjälp av sina grannländer, något som ibland tas för självklart. Norges försvarsminister, Anna-Grete Strøm-Erichsen, deklarerade under sitt besök i Sverige förra veckan, att Sverige inte kan räkna med militär hjälp vid ett eventuellt angrepp. Hon sade också att Nato-medlemsländerna går före, vilket även sänder en signal till Sverige om vad det innebär att stå utanför det militära samarbetet.
I förlängningen kan Strøm-Erichsens klargörande, likt ÖB:s, vara positivt och uppväckande. Oavsett Nato-medlemskap behövs ett mångsidigt och starkt försvar, och ett sådant kostar pengar. Att prioritera bort en av statens huvudsakliga uppgifter - att försvara sin befolkning - är ett beslut som kan komma att kosta.