Av någon anledning har det blivit poppis i vissa borgerliga kretsar att vara för fri invandring. Frågan har fått uppmärksamhet för en bredare publik i och med att förslaget finns med i Centerpartiets utkast till nytt idéprogram. Men frågan har länge funnits på agendan särskilt inom de borgerliga ungdomsförbunden.
Ståndpunkten brukar framhävas med ett moraliskt patos. Varje individ borde vara fri att få bosätta sig var som helst på jordklotet. Det är en rättighet. Alltså ska Sverige öppna sina gränser.
Mot ett sådant patos kan det vara svårt att värja sig om man inte håller med. Man vill ju inte vara mot frihet. Man vill ju inte säga nej till den som flyr från krig och förtryck. Man vill ju inte bli stämplad som främlingsfientlig.
Alltså säger man att det inte går av ekonomiska skäl. Vi har inte råd. Alla ska ju ha barnbidrag, fri sjukvård och skola.
Själv tänker jag annorlunda. Jag håller nämligen inte med om premissen, själva utgångspunkten, att det skulle vara en självklar rättighet att få bo var man vill.
Jag vill att Sverige ska vara ett land med en generös invandringspolitik men inte oreglerad. Jag vill det av samma skäl som jag i mitt eget hem vill vara generös, men ändå bestämma vem som ska få bo hemma hos mig.
Min lägenhet är min. Jag bestämmer över den eftersom den är min egendom. Jag upplåter plats för andra i den i den utsträckning jag själv anser att jag har råd och plats för det. Att det skulle finnas en högre moral som säger att någon annan har rätt att bo i min lägenhet oavsett vad jag vill är otänkbart.
Mitt land, Sverige, är också mitt hem. Jag är inte ensam om att äga detta hem. Men som medborgare är jag delägare. Och såsom medborgare har jag rätt att tillsammans med övriga medborgare i enlighet med våra demokratiska beslutsregler bestämma vem som ska få bosätta sig hos oss.
Konsekvensen av ett sådant beslut kan då bli att vi säger nej till vissa som vill invandra. Men - och det är det som är poängen med mitt resonemang - de som får nej får inte sina rättigheter kränkta.
Om vi tänker oss att vi som medborgare i Sverige har rätt att besluta över vårt hem, vår egendom, och att det är denna rättighet som är den moraliska utgångspunkten för vad som är rätt och fel när det gäller invandring, behöver man inte be om ursäkt för att man är för reglerad invandring. De flesta är ju inte benägna att låta vem som helst flytta in sitt hem. Det är inte konstigt att vi som kollektiv tillämpar samma regel på vårt gemensamma hem Sverige.
En sådan politik är dessutom förenlig med en generös invandringspolitik, just så som vi har det idag. Den som har rätt att bestämma över sin egendom har möjligheten att också vara generös med den. Och det finns många goda skäl till varför man ska vara generös. Vi har en moralisk skyldighet att hjälpa människor på flykt, och om vi vill att andra ska vara generösa mot oss så måste vi vara generösa mot dem.
Men fri invandring, i bemärkelsen totalt oreglerad, är något annat. Det är ett förbud mot att få bestämma över sitt hem.