Skräckbilder från det småländska Mariannelund visades i gårdagens nyhetssändningar. Det var bilder på hur översvämningarna förstör såväl hus som vägar och gör det problematiskt för räddningstjänsten att ta sig fram.
Räddningstjänsten, som visserligen alltid har mycket att göra, har ett tufft och mödosamt arbete framför sig när dessa katastrofer årligen drabbar Sverige.
Det är naturligtvis bra och glädjande att se räddningstjänstens effektiva arbete, men det tar tid från dess övriga livsviktiga uppgifter.
En annan grupp som brukar hjälpa till vid denna typ av katastrofer är hemvärnet - eller de Nationella skyddsstyrkorna som det också kallas i dag. Hemvärnet grundades 1940 av framför allt äldre män som önskade försvara Sverige men som inte blev skickade till fronten. De organiserade sig och övade regelbundet för att kunna försvara Sverige vid en eventuell invasion eller annan katastrof.
Trots att Sverige har varit relativt förskonat från yttre hot har hemvärnet haft en stor uppslutning av frivilliga, vilket har fortsatt i cirka 70 år. I dag består hemvärnet av drygt 20 000 män och kvinnor utspridda över hela landet.
Denna siffra är lovvärd, men den skulle behöva vara ännu större. Dessutom kan det vara värt att oroa sig för personalförsörjningen framöver.
Vid situationer likt den i Mariannelund, för att inte tala om snökaoset i Gävle 1998, är det tydligt att vi behöver kunna försvara oss mot annat än endast yttre hot. Med det inte sagt att de yttre hoten inte finns, den naiva inställningen fanns även under det tidiga 1900-talet och visade sig vara aningen felaktig. Men det är just vid översvämningar, snöstormar och andra katastrofer som det blir tydligt vilken betydelse de frivilliga i hemvärnet har.
I och med Försvarsmaktens ständiga nedskärningar och överbefälhavarens varningar om att hela vapenslag kan komma att behöva läggas ner blir det ännu viktigare med ett fungerande hemvärn.
Naturligtvis ska räddningstjänsten vara utrustad för att klara vanliga mindre katastrofer, i alla fall under en kortare period, men hemvärnets möjligheter till hjälp är och kommer att vara betydande.
Det är viktigt att fortsätta satsa pengar och resurser på hemvärnet. Även det måste, precis som den övriga försvarsmakten, ha tillgång till ordentliga övningar för att hålla såväl den fysiska förmågan som den tekniska kompetensen i trim.
Dessa satsningar kostar naturligtvis mycket pengar men frågan är om samhället har råd att vara utan. När förödelsen väl sker och ingen beredskap finns är det lätt att vara efterklok, men svårt att göra något.
Den frivillighet som finns kan aldrig tas för given, utan den måste uppmuntras och stödjas. Det kan komma att bli tydligt under sommarens översvämningar.