Den så kallade kanslisvenskan, forna tiders svenska byråkratspråk, är världsberömt för sin krånglighet. Ett av de mest skräckinjagande exemplen hittar man i en gammal statlig utredning: "Att författningen icke heller kan främja den mellan jordbrukarna önskvärda enigheten, som aldrig lärer kunna vinnas, om eller när, såsom här skett, för den enskilde, vilken med fog kan, vid objektivt betraktande, anse sig vara föremål för en rättskränkning, rättsskyddets tagande i anspråk försvåras istället för att underlättas, är tydligt."
Så går det när man försöker skriva svenska med samma menings- och satsbyggnad som i latinet. Obegripligt är bara förnamnet.
Men de senaste decennierna har myndigheter gjort stora ansträngningar för att utrota kanslisvenskan och förenkla sitt språk. Sedan 2009 har vi dessutom en språklag, som utöver att slå fast att svenska är Sveriges officiella språk också kräver att myndigheter skriver klart och begripligt. Både Miljönämnden i Köpings kommun och regeringen har fällts för att ha kommunicerat med medborgare på ett nästan obegripligt sätt. Gott så.
Men det går inte alltid att i alla situationer sätta likhetstecken mellan att skriva klart och att skriva enkelt. Sedan 1988 ger Statsrådsberedningen ut den så kallade "Svarta listan", med ord som inte får (eller inte bör), användas i lagtext eller av myndigheter.
Listan är digrare än vad man tror - man blir stundtals förvånad över hur många till synes fullt normala ord som är tabu för våra stackars hunsade statstjänstemän. "Angå", "föreskrift", "handha", "iaktta", "jämförlig", "nyttja" och "underlåta" är alla exempel på ord som ska undvikas, till förmån för "röra", "villkor", "ha hand om", "se till att", "liknande", "använda" och "låta bli att".
Man kan fråga sig om det offentliga språket verkligen blir bättre av dessa snäva ramar? Som alla som sysslar med skrivande vet ger ett varierat ordförråd färg och stil åt en text, och gör den därmed lättare och roligare att läsa. Ännu konstigare blir det när man har som uttalad målsättning att undvika "långa meningar och krångliga ord", som Hovrätten för Västra Sverige har (Dagens Juridik, 10 oktober).
Hovrätten för Västra Sverige belönades förra året med "Klarspråkskristallen", Språkrådets pris för tydlig och klar svenska. Möjligtvis har man nu låtit klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten, liksom på andra håll. Långa meningar eller "krångliga" ord (vad är ett krångligt ord?) behöver inte utesluta god svenska. Faktum är att de ibland är nödvändiga för en god svenska. En text kan bli klart sämre om den anpassas så att Alla med stort A ska förstå den.
Vad mera är: Språklagen ger det offentliga ett särskilt ansvar att vårda det svenska språket. Därför är det farligt om kanslisvenskan slår över i sin motsats, ett torftigt språk med ett allt mindre och allt mer okomplicerat ordförråd. På sikt kan det omöjligt vara god språkvård. Allt med måtta, således.