Vikbolandsvargen dök upp sent i våras och har sedan dess rivit 104 får i området. Lantbrukare och befolkningar har naturligtvis känt oro och fårägarna har varit hårt prövade. Naturvårdsverket har gett tillstånd för skyddsjakt under pågående älgjakt och i lördags sköts vargen. Det var bra.
Vargen på Vikbolandet var ett problem. Skyddsjakten var befogad och utgången på förhand given så länge vargen inte kunde jagas iväg, vilket förmodligen bara hade betytt att något annat område fått bekymret. Problemet har med andra ord behandlats på det enda sätt som var möjligt. Det handlade inte om ett etablerat revir eller en flock utan om en enskild individ.
Få frågor är mer politisk infekterade än just jakt på varg. Skillnaden i synsätt mellan stad och lansbygd är avgrundsdjup. Många som bor i områden där det finns vargrevir är bittra motståndare och anser att vargen borde utrotas, medan många andra menar att ett av Europas största länder (till ytan) borde har plats för ett par hundra vargar. Någon gemensam ståndpunkt finns sällan. Antingen eller, tycks vara grundinställningen.
Frågan är givetvis betydligt mer komplex än vad som stundvis hörs i den uppskruvade debatten. Riksdagen har i god demokratisk ordning beslutat att det ska finnas en vargstam i Sverige. För något år sedan beslutades om licensjakt och inplantering av varg utifrån för att stärka det genetiska urvalet. Att få skjuta varg lagligt lockade väldigt många, att acceptera inplantering var svårare.
Precis som all annan hantering av vilt i naturen kräver vargstammen en aktiv viltvård. De vargar som ställer till problem, som den på Vikbolandet, ska tas bort. Stammen ska beskattas när den växer utanför de ramar som beslutats och tjuvjakten bekämpas. Samtidigt måste lagstiftarna vara lyhörda för de problem som kan uppstå med en växande rovdjursstam. Personer och näringsidkare som drabbas måste få en rimlig ersättning och rimliga möjligheter att skydda exempelvis sin beteshagar.
Debatten kring vargastammen skulle förmodligen tjäna oändligt på att hållas sansad och saklig från alla inblandades sidor. Vargar som ställer till orimligt mycket problem ska flyttas eller tas bort. Samtidigt måste de som bor i närheten av reviren inse att man också måste ta ett personligt ansvar för att exempelvis se efter sina husdjur när man är ute i skog och mark. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna släppa husdjur fritt i skogen.
Att problemen på Vikbolandet nu är avklarade är bra. Även om det givetvis vore önskvärt att det löstes tidigare har myndigheterna hanterat frågan korrekt.