Riksdagsvalet närmar sig. Ja, inte det svenska förstås, utan det finska. Den 17 april går våra grannar till valurnorna. I opinionsmätningarna får populistpartiet Sannfinländarna hela 18,4 procent av väljarsympatierna, och blir därmed näst största parti. Störst är konservativa Samlingspartiet, med 20,7 procent. Marginalen är således liten.
Särskilt med tanke på att tredje parti i mätningarna är Centerpartiet, framstår en borgerlig regering där Sannfinländarna för första gången får ta plats som sannolik. Dessutom säger hela 42 procent av väljarna att de vill se Sannfinnländarna i nästa regering. Den karismatiske partiledare Timo Soini har rentav för egen del sagt att han inte utesluter att bli statsminister.
Men vad är det då för slags parti? I den som alltid ängsliga svenska debatten beskrivs de som en finsk motsvarighet till Sverigedemokraterna. Men det är en uppenbart oriktig parallell. Sverigedemokraterna har nazistiska rötter och höll sig i flera år med uniformerade ordningsmän på sina "partidagar". Sannfinländarna däremot grundades 1959 som "Småböndernas parti", en utbrytning ur dåvarande Agrarförbundet (senare Centerpartiet). Bara det skvallrar om skillnaderna.
Därmed inte sagt att partiets politik är något att hurra för: Utträde ur EU, kraftigt höjd kapitalskatt och stramare invandringspolitik. Men något som framför allt är problematiskt från svensk horisont är Sannfinländarnas försök att underblåsa missnöje med finlanssvenskarna.
För när Sannfinländarna säger att de vill sätta den finska kulturen främst innehåller det inte bara ett ställningstagande mot utländska kulturer utan också mot den svenska kulturen i Finland. Partiet vill till exempel avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen, som de kallar "pakkoruotsi" - tvångssvenska. Man anser helt enkelt att den svenska minoriteten tillåts ta alldeles för stor plats.
Det är bara det att när Sannfinländarna ombeds lyfta fram vad de anser vara typisk finsk kultur räknar de upp Sibelius musik, Runebergs diktning och Albert Edelfeldts konst. Men Sibelius, Runeberg och Edelfeldt var finlandssvenskar alla tre.
Sannfinländarna talar dessutom (med all rätt!) gärna om Finlands heroiska historia och motstånd mot Sovjetunionen under nationalhjälten marskalk Mannerheim. Men även Mannerheim var svenskspråkig och talade ytterst bristfällig finska. Det verkar således vara omöjligt att skilja mellan "det svenska" och "det finska". Utan det ena skulle inte det andra finnas.
Att lägga sig i andra länders angelägenheter är känsligt. Sverige har desto mindre att säga till om i frågan då vi själva är dåliga på att vårda våra band med Finland. Men det är ändå viktigt att markera att vi i Sverige har ett intresse av att den finlandssvenska kulturen förblir stark. Svenskarna i Finland är också svenskar, om än utan svenskt pass. Men framför allt ligger det i Finlands eget intresse. För både Mannerheim och Runeberg var utan tvekan sanna finländare.