Att göra något levande. Kanske är det romankonstens största hemlighet. Man kan njuta av vackra formuleringar, imponeras av en sofistikerad konstruktion, beundra en smart intrig. Men sedan finns det romaner där man stiger in i en annans människas värld och sveps med av berättelsen så att man nästan helt glömmer bort att det handlar om fiktion.
En sådan roman är italienska Melania G. Mazzuccos Limbo. Kanske är det därför författaren känner sig tvungen att i ett efterord påpeka att alla karaktärer är påhittade. Hon frammanar en verklighet så påtaglig att jag tycker mig känna knastret av sandkorn i munnen. En högst främmande verklighet: huvudpersonen Manuela för befäl över en pluton alpjägare i Afghanistan när hon med nöd och näppe överlever ett självmordsattentat. Hon har alltid trott på fosterlandet och plikten, och är övertygad om att de italienska soldaterna kan bidra till att bygga upp freden i det sönderbombade landet och lära ut demokratins grunder. Att afghanerna själva verkar högst ovilliga att ta emot hjälpen rubbar inte hennes målmedvetenhet. Hela hennes framtid framstår som meningslös om hon inte klarar av att rehabilitera sig och återvända till sitt uppdrag.
Berättelsen växlar mellan nuet hemma i kuststaden Ladispoli utanför Rom och tillbakablickar i dagboksform på månaderna i Afghanistans ogästvänliga öken. Samtidigt som Manuela kämpar med sina traumatiska minnen och fysiska smärtor börjar hon intressera sig för den gåtfulla gästen på hotellet mitt emot familjens lägenhet. Också han gömmer på ett sårigt förflutet och kanske kan de två mötas i sin trasighet.
Med skarp blick skildrar Mazzucco det moderna krigets vardag, rädslan, enformigheten, motståndet från lokalbefolkningen, de politiska flosklerna, vänskapen som växer fram mellan soldaterna som är utlämnade till varandra i en taggtrådsomgärdad ö mitt i ett fientligt ingenstans.
Nyanserat, utan förenklingar, utan sentimentalitet, gestaltar hon Manuelas drivkraft, vad det innebär att vara kvinnlig militär och känslan av att leva i ett limbo när allt det man trott på sprängts i bitar. Västvärldens så kallat fredsbevarande projekt framställs i all sin hopplöshet, men också lockelsen i de adrenalinkickande stridsögonblicken: ”Och ju räddare jag blev, desto djupare borrade sig det där landets vilda skönhet in i mig, som en metallskärva, allt längre in, ända in i blodet, tills det värkte i mig.”
Melania G. Mazzucco porträtterar varken någon hjälte eller krigsgalning – hon gör en människa levande, och det är stort.