Kierkegaard och Nietzsche beträdde den leden. Före dem trampades den med gäckande steg av upplysningskritikern Johann Georg Hamann.
Förnuftet var enligt Hamann inte riktigt så rent som samtidens tänkare ville tro, inte ens sedan det filtrerats genom hans ständige antagonist Kants begreppsapparat. Snarare var det ohjälpligt sammantvinnat med livet och historien.
Ja, två sekel före Wittgenstein utsåg Hamann språket till "mittpunkten för förnuftets missförståelse av sig självt". Ett förhållande som redan då kunde leda till förstumning - "och till sist tappar man all lust att tala".
I Skrifter i urval presenteras Hamann för första gången på svenska. Eftersom hans satiriska ut-
gjutelser mot "varenda fras- och bokstavsmånglare i vår upplysta midnattstid" är tryfferade med bibliska referenser, lärda citat och obskyra anspelningar är läsningen i långa stycken en utmattande upplevelse.
Staffan Vahlquist, som reder ut begreppen i en läsvärd inledning, har med sin översättning gjort en smått heroisk insats.
Den andra sidan av Hamanns upplysningskritik är ett passionerat försvar av den kristna läran.
I hans föreställning blir historien och naturen till allegoriska texter som kan tolkas med tron som nyckel.
Dock är det inte som förromantiskt trosvittne han lever vidare utan som häcklare av en tidsanda som med en ny slags vidskepelse satte det obefläckade förnuftet på piedestal.
Hamann svor i förnuftets kyrka, och hans hädelse ger eko ännu i vår tid.