Det var länge sen Bruce Springsteen var rockens framtid, eller rocken ens hade en framtid. Men Minervas uggla flyger ju i skymningen, och nu är tiden inne för samlingsboxar och biografier.
I Peter Ames Carlins levnadsteckning Bruce får vi följa rockikonen från vaggan till den senaste arenakonserten. The Boss, Big Man och Miami Steve på vilda äventyr i Asbury Park? Glöm det. Carlins skildring är lika sansad och karriärfokuserad som dess huvudperson alltid tycks ha varit utanför strålkastarljuset.
Här har vi mannen som tog sina första toner under sextiotalets psykedeliska våg utan att testa något starkare än Pepsi Cola. Arbetarklasshjälten som aldrig haft ett 9 till 5-jobb och för vilken ackord enbart är något man tar på gitarren. En hårt arbetande perfektionist som trots "svavelosande inre demoner" för det mesta har levt upp till rollen som rockens största hedersknyffel. Förhållandet till E-Street Band? Snarare ett gammalt luttrat äktenskap än en pakt mellan blodsbröder.
Mellan raderna, och ibland också på dem, berättar Carlin historien om en outsider som mer än något annat vill få folk att tro att han är som alla andra, en grabb bland grabbarna. Det är där,
i den diskrepansen, som Bruce blir intressant, på samma sätt som Springsteens storhet som artist framträder bäst när han befinner sig som längst från att vara en helgjuten representant för en amerikansk dröm.
Carlin har skrivit en konventionell rockbiografi, utan ambitioner att spegla ett större samhälleligt skeende och utan att riktigt komma sitt ämne in på veka livet. Det blir väl mycket av långdragna inspelningssessioner, turnéer och managerbråk.
Ändå är Bruce tillräckligt gedigen för att jag ska kunna rekommendera den till alla som likt mig känt blodet rusa till Hungry heart, förförts av svärtan i Nebraska och en gång - när Springsteen kanske inte längre var rockens framtid men dess brännande nutid - fått Ullevis betongfundament att gunga och spricka i en euforisk Born to run.