Trots en verksamhet som går drygt två decennier bakåt i tiden är det första gången den isländske regissören stiftar närmare bekantskap med pjäsen.
- Jag har inte ens sett den uppföras på scen tidigare, så min egen uppsättning blir den första, säger han och ler åt ironin i det hela.
Det är pressvisning och på Stora scenen tornar ovädersmolnen upp sig.
Fadern har nyligen gått bort och lämnat hustru och två vuxna barn efter sig. Frånfället utlöser ett allas krig mot alla och anklagelserna slår ner som blixtar.
- När jag läste pjäsen tog det lite tid innan jag förstod vad den handlar om. Jag har ägnat all tid åt den, tagit in allt jag kunnat och förstått att Strindberg ville undersöka en dysfunktionell familj, säger Hilmar Jónsson som anser att pjäsen beskriver hur konflikterna utvecklas till en kamp om livet.
Pelikanen står som en symbol för moderskärlek, men Strindberg vänder på föreställningen. Liselotte Lindeborg som spelar modern Elise beskylls för tjuveri av sonen Fredrik (Maurits Elvingsson). Dottern Gerda och hennes make Axel (Ann-Sofie Andersson Kern och Patrik Voight) försöker båda hitta fotfäste i en tillvaro som vacklar betänkligt.
- Alla kämpar för att hitta en balans och plötsligt tvingas de att tala med varandra. Vi som arbetat med pjäsen gör vad vi kan för hjälpa alla att få fram sin sanning, men sedan måste man själv avgöra vad som är riktigt, förklarar Hilmar Jónsson.
Den döde fadern är hela tiden närvarande och dyker ständigt upp i samtalen mellan rollgestalterna.
I den scen som visas under pressträffen tycker sig modern se hur den avlidnes tomma gungstol plötsligt rör sig.
- Hon är rädd, men hon tror ju inte på spöken, så man kan undra vad hon fruktar. Man anar att något har hänt, säger regissören som förra året satte upp Lucy Prebbles pjäs Enron på Östgötateatern.
I lördags visade SVT Dramatens uppsättning av Spöksonaten i Mats Eks regi. Den var både experimentell och uppvisade en kraftig dragning åt det absurda hos efterföljare som Samuel Beckett och Eugène Ionesco, vilket antyder de formmässiga möjligheter som ryms i Strindbergs dramatik.
- Den här uppsättningen är mer realistisk eller naturalistisk och i första hand har vi varit angelägna om att stötta det som finns i pjäsen. Att man tydligare ska kunna se vad den innehåller, säger Hilmar Jónsson.
Arbetet med Pelikanen har inneburit en fördjupad syn på den svenske dramatikern.
- Han är både större och modernare än jag förstått tidigare, men när man tror sig ha fått grepp om honom tar han plötsligt tillbaka allt, säger Hilmar Jónsson och förklarar att det bidrar till Strindbergs storhet.
När Pelikanen skrevs hade August Strindberg ett halvt decennium kvar att leva, men under 1907 slog hans kreativitet upp i öppen låga och bland övriga verk som skrevs under året märks Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Svarta handsken.