Hon har sagt nej till samtliga intervjuer!
Mitt journalistbröst blåser upp sig i en förnärmad pose och hjärtat gråter i protest. Men vafan, hon är ju
i stan! Eller jag snarare, vi båda. I Oslo.
Detta händer sent en söndagskväll. Mitt livs huvudperson för tillfället är Diamanda Galás, denna avantgardismens svarta ros. Jag hör henne soundchecka när mina ärenden tar mig till NRK, norska radions lokaler. Stämningen är tät. Luften likt en tungblöt chokladkaka.
Och så repetition dagen därpå. Hon är osminkad, bär en attityd av "nobody fucks with me" och är tydligt van att sköta sig själv.
Nu delar hon podiet med Kork, stadens radioorkester, där dirigent och partitur ska följas. Arrangören Jon dyker upp och ned ur sin åhörarstol för att instruera. Timman innan genrep sätter vi oss på café.
- Jag var livrädd när vi skulle träffas, utbrister han angående det första mötet med Galás, och nervös för att hon inte skulle gilla mina arrangemang.
- Men så tycktes hon godkänna det smakprov jag skickade så det var bara att fortsätta bygga på med mörker. Ju mer jag maxade desto nöjdare blev hon.
Veckan passerar och torsdag kväll anländer med konsert. Kvartstoner slipar mot diatonisk skala och så stillnar orkestern medan Diamanda Galás gör ett av sina rumsvidgande solonummer.
Sminket ligger tjockt till plattat hår medan klänningen faller i svarta volanger. Benen blottas i nylon och spetsiga skor låter pedaler jobba friskt under flygeln. Hundar morrar, gläfsar och growlar. Och så valsen, en av Ness kreationer som är liksom en komisk helvetesdans där trumpetar bjuder upp övriga musiker till mockande dissonanser.
Och det är då det släpper, trycket på kugghjulen som jobbat kring alla tänkbara möjligheter att komma över ett snack med henne: Räcker inte den nervositetens mjukhet som syns darra under svärtans sköld? Är hon inte tillräckligt blottad
i ansiktets ryck som hotar att släppa på tårfördämningen? Musikerna klappar, hon klappar.
När hon återigen möter sin publik är hon en öppen bok. Slutligen är det inte citat jag lyfter hem till NT, men likväl en uppmuntran att se henne snarast. För vare sig vi vill det eller inte är det på scen - och inte genom tryckta medier - hon kommer till uttryck.