Vad är en människa bakom namn och identiteter - finns det över huvud taget något sådant som en autentisk individ?
Frågan ställs på sin spets i Aleksander Motturis roman Svindlarprästen. Det handlar om en man med lika många egon som stämplar i passet. Han kallar sig omväxlande för John Peter Daniels, Zulfikar Mohammed T, prins John Kolhar, Mr. Kadeshki, Zully Janmohamed - till slut bara 196822, fångnumret han erhåller i fängelset i Hongkong, där han får sona den sista blåsningen i sin långa karriär som yrkesbedragare.
I svensk kvällspress går han under namnet Svindlarprästen. För Haqi och hans syskon är han pappa. En frånvarande fadersfigur som när som helst under uppväxten kunde dyka upp med extravaganta presenter men aldrig skulle få för sig att betala underhållsbidrag. När budet anländer att John T - ytterligare ett av alla namn - har avlidit
i Gujarat sätter Haqi igång med att försöka komma underfund med sin undflyende pappa utan att ha mer än några minnen, brev och juridiska dokument att utgå från.
I Svindlarprästen har Motturi tagit sig an en stark berättelse - hans egen familjehistoria - om migration, rotlöshet och en sårig far-son-relation. Såväl de infogade breven som domarna och polisrapporterna bär verklighetens prägel. Ändå förmår Motturi inte, trots en lovande inledning och en ambitiös avslutning, förvandla stoffet till en lyckad roman.
Här finns alltför mycket av stelbent prosa och klumpiga, ibland klichétyngda meningar för att jag ska lyckas engagera mig på allvar. "Skrattsalvor förlöstes hos två övergivna barn som i vuxen ålder sammanstrålade i en ny värld full av förförelse, förhoppningar och framtidsutsikter som täckte över vardagens svårigheter". Lägg därtill åtskilliga tråkiga och poänglösa redogörelser och slutsatsen blir att författaren haft för bråttom med att ge ut uppföljaren till sin debutroman, som kom förra året.
Jag får intrycket att Motturi helt enkelt inte ägnat sin text tillräcklig omsorg. Hur skulle då läsaren kunna göra det?