De flesta liv består av kompromisser och halvmesyrer. Vi följer bekväma, vältrampade stigar och rör sällan upp det stoff som drömmar vävs av, oavsett om våra försiktighetsmått och karriärsteg är framgångsrika eller misslyckade.
Undantagen - de personer som tar tillvarons existentiella fordringar på dödligt allvar och gjuter sina liv i egna former - är lika ovanliga som fascinerande. Helgon, kättare, genier och idioter kallar vi dem. En sådan undantagsmänniska var Ludwig Wittgenstein, vars egenartade levnadslopp väcker lika stort intresse som hans filosofiska tankar.
Huvuddragen är välkända. Wittgenstein lever eremitliv bland de norska fjällen. Står oberörd i Första världskrigets kulregn. Slipar på sina utsagor om världens logiska struktur. Skänker bort sin enorma ärvda förmögenhet. Tar jobb som trädgårdsdräng och folkskollärare. Återkommer till universitetet för att vända upp och ner på sin tidiga filosofi. Avsäger sig sin professur. Fyller anteckningsbok efter anteckningsbok med tankar utan att någonsin lyckas slippa ut ur de filosofiska problemens flugfälla.
Historien har berättats gång på gång. Tyngst av biografierna är Ray Monks standardverk Geniets plikt, som finns i svensk översättning. Den får nu sällskap av sociologen Sten Anderssons lika tegelstenstjocka Filosofen som inte ville tala.
Flyhänt skildrar Andersson Wittgensteins liv, med uppenbar berättarglädje och ett ledigt och levande språk - ibland alltför ledigt, som när han kallar kvinnan som Wittgenstein funderade på att förlova sig med för "groupie" och filosofen själv för "den ideala kandidaten till titeln Mr Asperger". Strängt taget har han inget nytt att komma med utöver sin personliga tolkning. Så hur ser han på filosofens liv? Ja, snarare än om geniets plikt handlar det om geniets patologi. Eller kanske ännu hellre om konstruktionen av ett geni.
Andersson försitter inte ett tillfälle att berätta vilken jobbig jävel Wittgenstein var: snarstucken, dominant, krävande, självömkande, navelskådande, pedantisk - ja, till och med sadistisk och maktgalen.
Till att börja med tycker jag att respektlösheten är rätt så uppfriskande, men tröttnar när Andersson på rejält lösa boliner påstår att Wittgenstein är grovt överskattad som filosof. Halvt om halvt antyder han rentav att Filosofiska undersökningars författare var en charlatan som duperade sin omgivning med karisma och svårtydda djupsinnigheter.
Den åsikten ger en rejäl slagsida åt Filosofen som inte ville tala. För att ha något värde borde den underbyggas av en ordentlig analys, men Andersson behandlar den filosofiska sidan av saken - själva grundbulten i Wittgensteins liv - högst summariskt. Där han inte ser annat än "mer eller mindre nonsensartade sentenser" och skrifter som är "osedvanligt tandlösa och föga upphetsande" har andra - också jag - sett ett öppet fönster till en nyskapande filosofs tankeverkstad.
"Social stumhet och dövhet" säger Andersson att Wittgenstein led av. Hans eget problem tycks vara filosofisk lomhördhet.