"Och genast började en ny strid... Utanför Sevsk attackerade tyskarna oss sju eller åtta gånger per dag. Så resten av den dagen arbetade jag med att släpa sårade och deras vapen. Den siste kröp jag fram till, och hans ena arm var fullständigt krossad. Den hängde i slamsor... i senorna... Blodet bara rann... Man behövde genast amputera armen för att kunna förbinda honom. Annars skulle det inte gå. Men jag hade varken kniv eller sax - de hade ramlat ur min väska när den dunkade mot höften. Vad skulle jag göra? Jag gnagde av de där slamsorna med tänderna. När jag gnagt av den förband jag honom...", berättar Olga Jakovlena Omeltjenko.
I 26 år har den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj sökt upp intervjuat och dokumenterat kvinnor som deltog i andra världskriget på sovjetisk sida.
Till slut satt hon med ett ofantligt material. Aleksijevitjs stora projekt kallas Utopins röster, en dokumentation av sovjetmänniskan, osminkad och vardaglig och långt från politbyråpropaganda.
Intervjuerna med kvinnors krigserfarenheter blev boken Kriget har inget ansikte, fullbordad 2004. Nu kommer den på svenska i en osedvanligt vacker volym. Reportern Aleksijevitj har trätt tillbaka för sitt material. Större delen av bokens 447 sidor består av citerade fragment från intervjuerna, som det ovan.
Aleksijevitj träder bara fram då och då, vid extraordinära tillfällen. Hon disponerar och tematiserar kapitel, berättar om censuren och sin egen självcensur.
Resultatet blir ett körverk: en kör av röster som berättar om lidande, sorg, vrede och hat men också kärlek, omsorg, stolthet och patriotism.
Det är skakande läsning. Aleksijevitj är tidigare mest känd i Sverige för sina reportage och intervjuer från Tjernobyl och boken Bön för Tjernobyl. Hon har fått flera internationella priser, senast Kapuscinskipriset 2011.
Ett nobelpris skulle inte vara omöjligt, om nu Svenska Akademien belönade reportagekonsten. En konst som inte bara handlar om att skriva, utan också att lyssna.
I Kriget har inget kvinnligt ansikte gör Svetlana Aleksijevitj att vi också
hör dessa röster, som Nadezjda Vaslijevna Anisomova:
"Vid 19 års ålder hade jag en tapperhetsmedalj. Vid nitton års ålder blev jag gråhårig. Vid 19 års ålder fick jag bägge lungorna genomborrade av en kula i sista striden - en andra kula hamnade mellan två ryggkotor. Benen blev förlamade... och de trodde att jag hade stupat... Vid 19 års ålder... Nu är mitt barnbarn lika gammalt. Jag tittar på henne och kan inte tro att det är sant. Vilken barnrumpa! När jag kom hem från fronten visade min syster mig en grav... de hade begravt mig..."