I Kalla krigets tvetydiga värld frodades personer som hellre ville verka än synas. Grå eminenser som spann intrikata nät
i mörka vrår. Skuggestalter som spelade ut sina kort i dunkla rum.
En sådan grå - eller snarare brun - skymningsaktör var schweizaren Francois Genoud, en person så undflyende att till och med Stasi kallade honom outgrundlig. Naziförläggare, terroristbankir, mytfabrikör, flygkapningsadministratör, alla krigsförbrytares bäste vän är bara några av de epitet han gjorde skäl för bakom fasaden av respektabel affärsman.
Gåtan Genoud är ämnet för den tyske kulturjournalisten Willi Winklers bok Mörkermannen. Hur ska man förstå en man som aldrig svek sin ungdoms kärlek till Adolf Hitler - den sentimentala ondskan - samtidigt som han verkade för den antikoloniala rörelsen och aktivt allierade sig med sjuttiotalets våg av vänsterterrorism?
På en spänstig prosa som pendlar mellan ironi och indignation ringar Winkler in sin antisemitiske mörkerman utan att beröva honom hans ogripbara karaktär. Storpolitikens karusell snurrar runt och i virvlarna skymtar vi beryktade gestalter som Adolf Eichmann, Klaus Barbie och Carlos Schakalen. Steget bakom dem står allt som oftast en förbindlig schweizare som helst själv dröjer sig kvar
i de stora grabbarnas skugga.
Winklers redogörelser för Genouds alla juridiska och affärsmässiga turer blir emellanåt alltför detaljerade, utan att de förmår kasta ljus över mannen eller hans bevekelsegrunder. Trots det växer boken ut till en upplysande skildring av efterkrigstidens spiontäta halvvärld, "detta öst-västliga skymningslandskap där det inte fanns några entydiga lojaliteter".
Mörkermannen kan fungera som en välbehövlig påminnelse om att fiendens fiende inte alltid är en person att hålla i handen. Och att våld oundvikligen formar sina utövare, från höger och vänster, till varandras kallhamrade spegelbilder.