Somliga murar byggs för att ingen ska slippa ut, andra för att ingen ska slippa in. Gränsen är i båda fallen ett åtminstone i bildlig mening minerat område, en förtätad icke-plats där makt utövas genom att skillnader upprättas och tillhörighet bestäms.
Kring det europeiska integrationsprojektets gränser byggs för närvarande en mur så imposant att den fått öknamnet Fort Europa. I reportageboken Fortets murar företar Björn Hedlund en inträngande undersökning av fortifikationssystemets anatomi. Han besöker de yttre befästningsverken Melilla och Patras, bålverk vid Medelhavet mot söderns och österns befarade barbarinvasioner. Han tar sig till Migrationsverkets förvar i Märsta, en av unionens inre försvarsställningar, en anstalt av det tröstlösa slaget där människor "hanteras" i väntan på utvisning.
Med en solidaritet som konsekvent riktas mot de utanförstående, de trötta och fattiga, skildrar Hedlund livet bland lastcontainrar, presenningar och taggtrådsstängsel. "Det är ett småskaligt krig som pågår nere i hamnen" beskriver en iakttagare förhållandet mellan militären och migranterna i Patras. "Jag bodde i Frankrike, men blev deporterad tillbaka till Atens flygplats, där jag blev misshandlad av polis" beskriver en flykting sin knappast särskilt unika erfarenhet.
Så vad ska vi göra med fortet? Riva murarna? Hedlund tycks förespråka det. För mig låter det som en verklighetsfrämmande anarkistisk utopi. Staten är nu inte bara gränsernas yttersta upprätthållare utan också den organisationsform som möjliggjort allt vi hittills sett av folkstyre och individuella rättigheter, också för migranter.
När Hedlund talar om verkligheten för människorna vid gränsen, de pappers- och ofta rättslösa, en verklighet vi gärna blundar för, handlar det dock inte om utopiska drömmar. Det handlar om att öppna våra ögon med hårda fakta om en hård värld.