Ett mord berövar en människa inte bara livet utan också identiteten. Nu är hon inte längre den okalkylerbara summan av sina egna steg, ord och drömmar utan ett entydigt objekt, offret för någon annans alltför grova handling.
Om mordet är politiskt riskerar hon dessutom att förvandlas till martyr, bli en bricka i ett spel med enkla kategorier.
Uwe Timms starkt sympatiska minnesbok Vännen och främlingen - Der Freund und der Fremde - kan läsas som ett försök att besvärja denna reducering. Vännen det handlar om är Benno Ohnesorg, studenten som 1967 sköts ihjäl av den västtyska polisen under en demonstration mot shahen av Iran. Som död är han för alltid en del av den tyska efterkrigshistorien. Vem var han medan han levde?
I Timms bok träder
Ohnesorg fram ur skuggorna, men förblir ändå i hög grad en skuggestalt. En tillbakadragen man, känslig och konstnärligt lagd, knappast ämnad för politik eller polemik. Timm möter honom på en internatskola, ett vuxengymnasium, i början av sextiotalet.
De två ynglingarna förenas av kulturella intressen, och en försiktig vänskap spirar. De läser Beckett, diskuterar Camus, utväxlar litterära alster. Sedan skiljs deras vägar, och det dödande skottet gör att relationen aldrig får en chans att återupptas.
Samtidigt med porträttet av Ohnesorg tecknar Timm en finstämd skiss av sig själv som en självupptagen och lätt vilsen ung man med kvinnotycke - "det var en tid då sympati och kärlek ännu kom överraskande och oskyddat, plötsligt och oväntat" - samt av tidsandan, som går från blaserad existentialistisk indifférence till politisk aktivism.
Någon heltäckande och konturskarp bild av sin vän ger Timm inte, men han ger honom återupprättelse som en människa i egen rätt - en individ full av hemligheter och möjligheter, på väg mot en löftesrik, ännu orealiserad framtid.