Med sin sällsamma förening av suggestiv poesi, kväljande köttslighet och sirlig skräckromantik, på samma gång trolskt förtätad och syrligt ironisk, var Mare Kandre (1962-2005) tveklöst en av sin generations mest originella författare. I dag skulle hon ha fyllt 50. Det är fortfarande sorgligt att tänka på vilka böcker den svenska litteraturen gått miste om sedan hon rycktes bort.
När jag öppnar Matthias Fyhrs Skitigt vackert mörker hoppas jag få en fördjupad inblick i Mare Kandres författarskap, eller i alla fall ett fylligt porträtt av personen bakom verken.
Men i försöket att teckna en "så sann bild som möjligt" går vännen och gotikforskaren Fyhr alldeles vilse i plottriga redovisningar och petimätriga detaljer: en lång oredigerad intervju, noggrant daterade anteckningar, återgivningar av telefonsamtal han knappt minns.
Snarare än att handla om författaren Mare Kandre är boken en dokumentation av doktorandens kontakter med sitt forskningsobjekt. Ja, i sina sämsta stunder, och de är alltför många, liknar boken mer en redogörelse för Fyhrs akademiska karriär. Mare Kandre kommer man inte nära.
Det finns ansatser till något annat. Mare Kandres mejl, där vi möter en vardagligt avspänd och humoristisk person som inte bryr sig ett skvatt om stavning, nyanserar onekligen bilden av författaren. Och när Fyhr i en kritisk uppgörelse analyserar mottagandet av Kandres böcker bränner det till.
Visst kan man förlåta en del brister i en vänbok, som samtidigt handlar om ett slags sorgearbete. Men här får man intrycket av att läsa ett tidigt utkast till en bok som, med en hel del möda, hade kunnat bli intressant.