Karl Jaspers fastslog helt frankt att Strindberg var sinnesjuk. Men tolkningarna har varit många och en närmast ändlös rad av auktoriteter har tagit sikte på Infernokrisen för att reda ut författarens själstillstånd.
Psykologerna har förklarligt nog varit mer angelägna att ställa en diagnos, men angett så skilda orsaker som schizofreni, hjärnskador och absintförgiftning. Samtidigt har åtskilliga litteraturforskare och kritiker - bland dessa Gunnar Brandell och Olof Lagercrantz - valt att uppfatta symptomen som uttryck för en medveten strategi för att livnära kreativiteten.
De flesta har utgått från de självbiografiska verken, men själva urtexten är Ockulta dagboken som Strindberg förde under tolv år. Länge befann den sig utom räckhåll för flertalet forskare och ingick i Gröna säcken - Strindbergs arkiv - som deponerades på Nordiska museet innan materialet 1922 flyttades till Kungliga biblioteket. Redan på konvolutets framsida kan man läsa att dagboken inte får tryckas eller lånas ut.
Men lagom till hundraårsdagen av Strindbergs död den 14 maj i år utkom anteckningarna i en ny, praktfull upplaga som omfattar tre volymer och ingår i den snart fullbordade Nationalutgåvan. Den består av två folianter, som återger handskriftsoriginalet i färgfaksimil och boktext. Den tredje delen består av kommentarer till de olika textpassagerna.
Ockulta dagboken finns också i en tidigare utgåva, nämligen Harry Järvs svartvita faksimil från 1977.
När August Strindberg påbörjar anteckningarna vintern 1896 har han lämnat andra hustrun Frida Uhl och den första noteringen anger kortfattat att han tagit in på Hotel Orfila i Paris. Förmodligen lockades alkemisten Strindberg av omständigheten att namnet anspelade på den franske kemisten och rättsläkaren Mathieu Joseph Bonaventure Orfila och i ett brev till vännen Torsten Hedlund - som längre fram avvisas under brutala former - skriver Strindberg i juli att "hans kemi hjelper mig alltid
i sista stridens stund."
Noteringarna påminner mest om något slags mentalt meteorregn och hjärnan tycks gå på högvarv. Han nämner en svart pudel i Luxembourgträdgården, hänvisar till Swedenborgs Seraphita och påpekar att skrik i sömnen låter som om det kom från avgrunden. Han drömmer om ett blått sidenbrev, anstränger sig för att tyda molnformationer och rapporterar om guldmakeriet. När han hittar den tredje slagrutan på åtta dagar slår det honom att den liknar bokstaven ypsilon och det får honom att tänka på "Pzbybyzchewski" - poeten och rivalen Stanislaw Przybyszewski som gifte sig med Strindbergs tidigare älskarinna Dagny Juel.
Han upprättar alla upptänkliga samband och korrespondenser, vilket understryker Emanuel Swedenborgs betydelse. Andeskådaren var den viktigaste kraften i den omdaning som August Strindberg genomgick under Infernokrisen och de år som dagboken återspeglar.
Någon gång nämner han hur ett meningsutbyte med Frida Uhl spårat ur och mellan raderna anar man att tanken på dottern Kerstin ger upphov till skuldkänslor. Men man får också följa uppbrottet från kontinenten, återkomsten till Sverige och mötet med Harriet Bosse. De lär känna varandra 1900 i samband med uppsättningen av Till Damaskus och gifter sig ett år senare.
Han är femtioett, hon tjugotvå och äktenskapet varar fram till 1904. När de gått skilda vägar noterar han att doften av rökelse från Harriet upphört och efterträtts av en lukt som påminner om "dålig ättika eller smörsyra sur svett".
Men krisen når nya höjder när hon står i begrepp att gifta om sig och han skriver hur Harriet är på honom telepatiskt och söker honom intimt. De sexuella fantasierna plågar honom och samma dag som hon ingår nytt äktenskap briserar han: "Harriet förföljde mig hela förmiddagen erotiskt - att jag slutligen måste omfamna henne för att icke brinna opp! - Därpå förtvivlan och skam! Jag ropar till Gud att få dö! och icke leva i synd!"
Sista dagboksanteckningen skrivs i augusti 1908 och nämner att han ägnat tio dagar åt att skriva det historiska dramat Siste Riddaren. En månad tidigare har också flyttlasset gått till Blå Tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm.
Det blir den slutliga anhalten i livet och han har förvandlats till botgörare, men är lika lättantändlig som förr. Genom Strindbergsfejden ett par år senare anlägger han en ny brand som kommer att härja den tidens offentlighet.
Men för att återgå till den inledande diskussionen: Var han galen? Förmodligen har alla tänkbara diagnoser och etiketter tillämpats för att fastställa hälsotillståndet. Johan Cullberg tecknar i Skaparkriser på ett övertygande sätt konturerna av en narcissistisk personlighet och kanske säger det en del om människan August Strindberg, men författaren förblir ändå något av en gåta. Ockulta dagboken är komisk, tragisk, vacker och i många stycken vanvettig, men framför allt oemotståndligt levande. Hur förklarar man det?