Sekulariseringen till trots lever det heliga och frodas, och hittar man det inte i kyrkan kan det bero på att det flugit sin kos från sakristian och flyttat in på konsthallen. Där, i bilder och installationer laddade av historia och närvaro, pågår ännu det gamla trolleritricket att förvandla ande till kött, och i benådade ögonblick kan man känna en fläkt av det outsägliga i en sublim rysning.
Följdriktigt har konstvetaren ersatt teologen som uttolkare av de heliga mysterierna, och dispyterna om treenigheten och inkarnationen har fått lämna plats åt kulturteorins inte mindre spetsfundiga diskurser. I den infallsrika essäsamlingen Helig, helig är bilden gör idéhistorikern och konstteoretikern Tom Sandqvist lärda och ibland halsbrytande nedslag i det heligas bildliga manifestationer, från Veronikas svetteduk till Bill Violas videoinstallationer.
Anmärkningsvärt är hur många samtida konstnärer som gestaltar troserfarenheter eller återanvänder ett religiöst formspråk. Författaren gör känsliga närbetraktelser av konstnärer som Ann Hamilton och Tuija Lindström, samtidigt som han intresserar sig för den religiösa dimensionen hos suprematister och dadaister och symboliken hos Piero della Francesca.
Kritisk mot den menlösa Svenska Kyrkan, med dess till inte mer än en trivselstund förpliktande andlighet, framhåller han den ortodoxa kristenhetens sönderkyssta ikoner och bysantinska prakt, men fromma läsare lär ändå sätta nattvardsvinet i vrångstrupen.
I Sandqvists konsttolkningar, som slår en bro mellan det postmoderna och det förmoderna, är Ordet inte sprunget ur ett rent medvetande, eller ens formulerat av en upphöjd hjärnbark, utan format i munhålan, i svalget, salivindränkt och stammande. Här kan det heliga lika gärna uppenbara sig i en orgie eller avgrund som i en stilla meditation - och Kaos och Gud, ja, de är goda grannar.