Rätten att utan hinder tillbe sin gud är lätt att ta för given i en svalt sekulariserad och etniskt homogen demokrati, i vilken tolerans mest är ett ord för högtidstalen.
Med det mångkulturella samhället blir det snabbt lite mer problematiskt. Rättighetsanspråk och intressen kolliderar med varandra, tonläget höjs, och snart snurrar frågorna om religionsfrihetens innehåll och gränser som fordon runt en rondellhund.
Bör man få bära slöja
i skolan? Hur ska önskan om kosherslakt vägas mot djurrättsintressen? Kan hädelse vara en kränkning av någons religiösa rättigheter?
I människorättsexperten Hans Ingvar Roths bok Är religion en mänsklig rättighet? utreds begreppen ur juridisk och politisk såväl som historisk och filosofisk synvinkel.
Trots den polemiska titeln är det fråga om en lärobok snarare än om en debattskrift. I sin diskussion om religionsfrihetens gränser intar Roth en försiktigt medlande position, mer klok än tankestimulerande. Han ansluter sig till den breda moralfilosofiska tradition som vill motivera rättigheter utifrån en särskild inneboende mänsklig värdighet, utan att gå djupare in på de svårigheter som ett sådant synsätt medför.
Ändå är Roths bok rejält nyttig, och inte bara för att den ger inblick i gällande folkrättslig praxis på religionsfrihetens område. Utan mer för att den drar upp de förnuftsmässiga rågångarna för en debatt som annars alltför ofta förs med känsloargument.