Bon! Bon! Förtjusta utrop kantade den sockerstinna måltid som Henrik IV bjöd på vid bröllopsfestligheterna 1572. Det franska ordet för konfekt hade fötts.
Charlotte Birnbaums rosa bok om sockerkonster är fullastad med klassiska recept och små trevliga texter om "det vita guldets" historiska betydelse. Alltsammans roligt illustrerat av Christina Näher. Tårtor och bakverk är inget mindre än uttryck för arkitektonisk kreativitet. Det kostsamma sockret var endast förunnat de furstliga hoven och föremål för praktfull skaparkraft. En hovkonditor på 1700-talet tjänade tre gånger mer än hovets chefskock.
Men sockertraditionen är äldre än så. Redan
i antikens Rom fanns finbagerier där söta bakverk skapades som offer till gudarna och de rikas festbord. Birnbaum föreställer sig att kejsar Vitellius kakor innehöll ricottaost och lagerblad enligt receptet. Eller vad sägs om Apicius fyllda dadlar med honung? Marsipaner, marmelader och söta omeletter ges också sin rättmätiga historia.
Uppfinningsrikedomen visste inga gränser när status skulle markeras med hjälp av sötebröd. Före franska revolutionen var bordsdekorationerna rent smaklösa till både smak och utseende. När hertigen av Burgund fötts skulpterades ett stort mekaniskt bakverk. Mot slutet av den dekadenta festen sattes alltsammans i rörelse varpå tronföljaren föddes ur en vagina av marsipan. Ja, se fransmän!
Det dyra kolonialsockret var i själva verket ett kulturellt dokument som vilade på barbari. Sockerplantagernas grymma förhållanden stod i bjärt kontrast mot konditorikonstens förfining i Wien och Paris.
Dess luxuösa natur skulle vara fram till år 1747 då kemisten Markgraf upptäckte sockret i den enkla foderbetan som så småningom förädlades till sockerbeta. Nu kunde alla samhällsklasser njuta den bedrägliga sockertrösten. Själv glömmer jag aldrig barndomens besök i marsipanhuset Niedregger i Lübeck. Det kom att dröja tjugo år innan jag närmade mig en marsipangris igen.