För det första var det bara den inledande delen som var tänkt att visas på bio.
De följande två delarna gjordes direkt för tv. (Efter den första filmens framgångar bestämde man sig för att visa även de båda andra filmerna på bio.)
För det andra är det en annan regissör som regisserat film nummer två och tre. Ingen kritik mot Daniel Alfredsson, dock, han har nog på det hela taget skött sitt jobb.
Det stora problemet ligger, tänker jag, i själva förlagan. Där den första tredjedelen är en klassisk, begränsad och ganska traditionell deckarhistoria utgör de följande delarna en sammanhängande och mycket mer komplex historia som trots att man skalat bort mängder av detaljer och sidospår blivit svår att pressa in i det ordinära långfilmsformatet.
Det går undan i vansinnesfart, och för den som inte läst böckerna blir det nog svårt att hänga med bland alla nya skurkar, hemliga rapporter, mystiska organisationer och stora lägenheter som presenteras i en aldrig sinande ström.
Det här fick spänningen i böckerna att hela tiden stegras, men filmen liknar bara en alltmer hysterisk bordtennismatch där allt svårare bollar slås i ett högre och högre tempo.
Det blir till ett pliktskyldigt (och oerhört stressat) avbockande av viktiga detaljer snarare än ett regelrätt filmberättande.